Rambo håller stilen - ytterst effektiv och blodig

Det är svårt för någon född efter 1980 att förstå vilken laddning ordet Rambo haft i svenska språket. I många år var det en synonym för "allt som är fel med kapitalismen, i synnerhet USA:s utrikespolitik". Ville man vinna en debatt om, säg, Jas-plan kunde det räcka att himla med ögonen och stöna "Rambo". Då fick de allt fikon, högerhökarna.20 år efter "Rambo III" är det en ren fröjd att återse honom, denne kulturella ikon.Under tre tidigare filmer har Vietnamveteranen John Rambo besegrat Oregons och Washingtons hela nationalgarde. Han har krossat kommunisterna i Vietnam och drivit ut ryssarna ur Afghanistan. Den här gången möter han Burmas junta och dess infanteri. Inte illa för en man vars filosofi formuleras redan i filmens början: "Fuck the world."Här kan man förstås prata Burma och munkar och cynism tills trycksvärtan tar slut, men det vore missriktat. "Rambo" är ren krigsaction, och som sådan är den ytterst effektiv och ytterst blodig. LA Times har räknat ut att 236 människor dör under "Rambo" mot 202 under de tre första filmerna sammanlagt. Vapnens kaliber har dessutom blivit grövre; här exploderar de skjutna i en sky av blod medan deras kroppsdelar singlar genom luften som bumeranger.Precis som med Sylvester Stallones andra odödliga bidrag till popkulturen, Rocky, är den första och sista filmen - om nu "Rambo" verkligen blir den sista - överlägset bäst. Här kommer Stallones begränsade skådespeleri också till sin rätt för första gången. Hans sorgsna blick speglar en själ som är ett osäkert vapenstillestånd, när som helst redo att blossa upp i fullskaligt krig.Om ni minns den animerade filmen "Järnjätten" från 1999 minns ni en krigsrobot som var en stillsam gigant tills någon siktade på honom, då förvandlades han till döden själv. Rambo är Järnjätten."Du är verkligen en överspänd jävel, eller hur", frågar en medspelare. Svar ja.