Ragnar Thoursie minns egnahemsfolkhemmet

Bland litteraturintresserade är Ragnar Thoursie (född 1919) en legend.
Med två diktsamlingar (1945 och 1951) skrev han in sig i historien och har sedan dess aktats som en av de intressanta poeterna i landet. Sitt yrkesverksamma liv har han ägnat Ams som byråchef.
1989 återkom han med samlingen Kråkorna skrattar, dikter som handlar om åldrandet. Från och till har han även skrivit prosa; minnesanteckningar. Det är en fortsättning på den första memoarboken Ditt ord är ljus som nu föreligger med titeln Igelkottsfrid (med anspelning på en av de tidiga dikterna).

I Thoursies minnesbilder möter ett Sverige så annorlunda dagens även om tiden i år mätt bara ligger bakom husknuten. Det vill säga egnahemsknuten.
Författaren skriver: "Vi som föddes 1919 blev den första generation som oskadd tog sig in i välfärdsstaten. Vi hade aldrig kämpat för den - vi fick den till skänks. De stora sociala idéerna bar frukt, en första årsskörd, alldeles som trädgårdarna kring husen där vi bodde. För oss gällde det bara att sträcka på sig, plocka och ta för sig."

Nåja, den där igelkotten skulle komma att behövas under kommande decennier i form av försvar inte endast mot vapenskrammel. Idyllen kanske gick att uppleva men tiderna var likväl bistra. Eller är det i detta som paradoxen grinar mot de unga i vår tid?
Det är bara att plocka och ta för sig - men var finns gemenskapen och till exempel de tindrande ögonen runt matsalsbordet på julafton idag? Och vem bryr sig om att glädjas över igelkottens kvällspromenad en sommarkväll vädrande efter frisk mjölk som familjen satt ut?
Visst förekommer gamla vanor också dag men nya seder växer fram. Samhället var hårt förr och är hårt också idag. Det är farligt att romantisera och tala om gamla goda tider på bekostnad av samtidens förmåner och glädjeämnen. Men nog kan jag tycka att det renskrubbade barnet i zinkbaljan följde med vattnet ut genom fönstret när tron på framtiden ansågs avverkad och ersatt med skenmanövrer för att hålla organisationen Livet igång.

Glimtar från författarens inträde bland uppmärksammade poeter ges bland annat i hur omgivningen reagerade. Men också i dessa sammanhang får biografiska och tidstypiska notiser illustrera situationen.
Thoursie skriver: "På sätt och vis var dikterna skrivna i Stagnelius efterföljd - med hans överrika bildspråk och hans djupt tragiska tonfall. De gammaltestamentliga motiven, som också utmärkte dessa tidiga överlastade dikter, kom givetvis från min religiösa hemmiljö på Amygatan, från min pappa Johan Algot som var både plikttrogen lokförare och förvirrad bibelforskare. Utlösande för mig, liksom för andra av mina litterära generationskamrater, hade varit krigsutbrottet 1939."

Igelkottsfrid är ett litteraturhistoriskt intressant dokument, men minnesbilderna visar också fram en alternativ bild av pilsnerfilmernas Sverige.
Skrattet och glädjen kan förnimmas men kittlarna skall hållas rena, latrintunnorna tömmas, amorteringarna på egnahemmet skötas och tågtidstabellen hållas.
Religionen är viktig men inte som en pålaga. Frikyrka, föreningsliv och den enskildes bildningsgång går parallellt fram med den materiella uppbyggnaden av folkhemmet.