Prosadikter från när och fjärran

Det är knappast en överdrift att påstå att prosadikten vid sidan om sonetten är den tidiga modernismens, det vill saga symbolismens, förnämsta uttrycksform, skriver Lars-Håkan Svensson och Lasse Söderberg i Svenska prosadikter. Även under förra seklet odlades genren av framstående poeter inom nästan alla språkområden. Också i vårt land har flera av de inflytelserika poeterna skrivit prosadikter. I vinter debuterar Mariam Naraghi med en samling prosadikter kallad Bekännelse på Landbrogatan och låter konstarten således skjuta nya skott. Författaren bor i Oskarshamn och har under en tid arbetat som journalist bland annat på Barometern. Kraftigt förenklat kan de många dikterna sägas återberätta stämningar och möten med människor som fångats av författaren på platser där hon befunnit sig under åren. Dessa scener utspelas i vårt eget län, Karlskrona, Gävle, till och med Teheran, men också på andra ställen. I dikten Biblioteket i Bockara till exempel får vi veta att somliga av böckerna är tillkomna under ovanliga förhållanden: "Vi ligger på mage i gammelekan mitt på sjön, vägen syns bara som en reva i strumpbyxorna och kyrktornet är en kvissla över trädtopparna. Kom inte och säg att vi latar oss. Med fingrarna nedsänkta i vattnet skriver vi roman efter roman medan abborrarna stryker sina slemmiga sidor mot roddbåtens mage." Insikten som säger att verklig visdom är nedtecknad i strömmande vatten återkommer i modern tappning. Texterna är sprängda med liknelser och metaforer. Naraghi uppmärksammar ögonen och vad som hör synorganet till. "Det går inte att hålla kvar ett ögonbrynspar som vill pröva sina vingar." En diktning om synen som redskap alltså. Hur detta seende kan fungera skildras också här och var. Somliga människor bläddrar slarvigt igenom tillvarons katalog medan andra dröjer vid sidorna nyfiket vädrande efter vad som skall följa när en ny sida vänds upp. Naraghia skriver: "Läser du katalogen från början till slut, eller ögnar du på måfå? Kanske glider sidan upp en dag och ljuset sniffar ludet på de skörtorkade vallmobladen innan du bläddrar vidare för att se blomman bakom nästa ark." Vad som möter i prosadikterna är inte sällan som här skarpskurna bilder av en verklighet som så ofta annars glider obemärkt förbi.