Flera av mina krönikor har handlat om grupper av ord ur ordklassen verb. Ett exempel är krönikan om ”gläppe”, ”kave”, ”gnicke” med flera. Dialektala verb är tacksamma att ta upp därför att många är väldigt uttrycksfulla och beskriver små skillnader i sättet att göra något. Ur dialektens perspektiv känns också standardsvenskan lite fattigare. Finns det till exempel några enkla standardsvenska verb som kan ersätta de tre ovan?
Verben i Tjust är också intressanta ur grammatisk synvinkel. När man på rikssvenska måste säga ”Jag hittade mina nycklar”, kan vi på västervikska säga ”Ja hett mine nyckle”. Det finns flera verb som har sådana här så kallade starka former som ”hett”: ”spille – spall”, ”kike – kek”, ”väge – vog” och en hel mängd till. Det finns också starka former i standardsvenskan som har större användning i västervikskan. ”Hon stack iväg” heter det på båda ”språken”, men ”Hon stack ett par strumpor åt henne” är inte möjligt på standardsvenska. Däremot låter ”Ho stack ett par strumper åt na” bra på västervikska.
”Vore” är det enda levande exemplet i standardsvenskan på en verbform som kallas konjunktiv. För övrigt är den formen så gott som utdöd. ”Tänk om jag vore rik” eller ”Det vore väl bra om vi fick bra väder på utflykten” är exempel på användningen. ”Vore” visar att det man talar om inte är verklighet. I västervikskan, liksom i en del andra dialekter och i äldre svenska, finns det många fler konjunktiver än ”vore”. Vi skulle till exempel kunna säga ”De vore bra om vi finge bra väder imorrn”. I själva verket har alla västervikska starka verb en sådan här form: ”gå – ginge”, ”se – såge”, ”spille – spulle” och så vidare. I standardsvenskan har de ersatts av ”gick, såg, spillde” och så vidare.
Att använda konjunktiver och avvikande starka former är ett bruk som är på väg bort även i Tjust. Men verben i Tjust skiljer sig också från rikssvenskans även om man inte bryr sig om konjunktiver och starka former. När telefonen ringer i Västervik kan man säga ”Svar inte” i stället för ”Svara inte”. En massa verb gör likadant som ”svare”: ”prate – prat, jage – jag, öve – öv”. En annan påtaglig sak är att ”Jag letade efter nycklarna” motsvaras av ”Ja lette etter nyckla”. ”Prate, jagde, övde, viste, rakte” är andra exempel på samma sak som ”lette”. Så gott som alla verb i dialekten uppför sig så här. Fast för en grupp verb uppför sig standardsvenskan likadant: ”läs, läste”, ”köp, köpte”, ”äg, ägde”.
I själva verket skiljer sig de flesta västervikska verbformer från standardsvenskans. Se på det här exemplet: ”Prata inte strunt – Prat inte strunt”, ”Hon pratar strunt – Ho prater strunt” – ”Hon pratade strunt – Ho prate strunt”, ”Hon har pratat strunt – Ho har prate strunt”. Inte en enda form av ”prata/prate” är identisk med standardsvenskans.