Polskt i Pingstkyrkan

"Världspianist" kallades Marcin Dominik Gluch inför konserten i Pingstkyrkan på lördagskvällen. Det var att ta i. För även om Marcin spelar på en nivå som håller internationellt betyder det inte att han är känd världen över. Det är ändå mest i Europa han har rört sig.
Hemma i Polen är han ett aktat namn, och särskilt i Warszawa där han mest spelar, som Musikteatern Rampas pianist. Men flera månader varje år har han bott i Sverige länge - och turnerat över hela vårt land. Så blandar vi ihop hans perioder på kontinenten och här i norr har han gjort sig ett namn från Monte Carlo till Sorsele. Och det är väl inte så illa.
Senast var han här i Västervik i mitten av mars, både för en konsert i Marieborgskyrkan och ett roligt efterspel på Västerviks Museum när den stora polska utställningen invigdes.
Nu kom han hit tillsammans med sopranen Malgorzata Gucewicz Boublej. Hon är en äkta operasopran, med kraft och höjd i stämman. På Göteborgsoperan är hon förresten kollega till Marie Zembachs, här i stan en kär såkallad hemvändarsopran.

Marcin Dominik Gluch har förmågan att sätta ihop program som gör en nyfiken. Här är ett exempel, den blinde spanjoren Antonio Cabezón, 1500-talets västerländska stormästare. Hans musik, särskilt den för piano, är underfundigt resonerande. Och Marcin lockar upp det finstilta så elegant ur hans "La Dama le Demanda".
Sedan var det dags för Malgorzatas entré. I annonsen hette hon Margareta, hennes tilltalsnamn i kulisserna på Göteborgsoperan. Hon startade med Händeloperan Julius Caesar som premiärspelades i London 1724. Malgorzata sjöng Kleopatras stora aria. Kommentarer längre fram.
Chopin ingick i programmet. En Nocturne (där det plötsligt slår upp onda drömmar), en Ballad och en Polonäs, alla briljant spelade. Men Polonaisen, den i d-moll, nr 1 ur hans Opus 71, är ett av Marcins favoritstycken. Inte minst, tror jag, för att det verket, späckat av tankar, hör till Chopins allra sista och därmed extra känsliga.
Konsertens sista pianosolo hade nog ingen hört förut. Det var tyske Philipp Scharwenka som i slutet av 1800-talet skrev Brahms-inspirerad musik. Hans "Albumblad" hör dit och är också den typ av musik som Marcin Gluch inspireras mest av, den lite inåtvända, och på olika sätt berättande.

Antonín Dvoráks "Zigenarsånger" från 1880 blev Malgorzatas huvudnummer den här aftonen. En hel rad drog hon igenom till Marcins pianoackompanjemang. Och stämningen efteråt var så glad att extranumret kom snabbt, Ludomir Rózycks skämtsamma "Casanova-vals".
Någon stor publik kom inte. Så hade också den Västerviksdagen varit så full av händelser att säkert många drog sig tillbaka för att koppla av istället för att fylla på ännu mer i öronen. Men lite synd var det allt om frånvarande musikälskare, för vacker var konserten.
Än några funderingar kring mina två senaste sångupplevelser, den på Åkerholm och så denna i Pingstkyrkan. I TV till exempel skulle ingen av de två artisterna, Michael Svedberg och Malgorzata Gucewicz Boublej tillåtas uppträda som de gjorde här. Svedberg-kommentarerna finns i en artikel någonstans i närheten.

Malgorzata är ju operasångerska. På scenen är kontakten med publiken och medspelarna avgörande för resultatet. Här sjöng Malgorzata en rad nummer, hela tiden med blicken nitad i nothäftet. Hennes inre inlevelse gjorde visserligen att vi kunde ta det mesta till oss.
Men ta Kleopatras aria om allt sitt trassel med Julius Caesar! På scenen handlar det om ett skakande utspel, här om innantilläsning. Så trots sin generösa röst kan Malgorzata i varje fall inte hittills ha fått spela Kleopatra VII. Då hade hon kunnat arian utantill.