Polisfilm med lång startsträcka

Jag har länge gillat Anders Nilsson. Han är en modig regissör som går sin egen väg och inte är rädd för att underhålla sin publik. En rak berättare som aldrig skulle låta någon förkonstling stå i vägen för det han vill säga.Tyvärr har han fortfarande aldrig gjort sin perfekta film. Med "Noll tolerans" brakade han in den svenska mainstreamfilmen som den nye sheriffen genom ett par saloondörrar, men trots att han avfyrat en störtskur av kulor har han hittills inte träffat mitt i prick. Jag tror att det kommer. Men det kommer inte med den här filmen.Anders Nilssons stora styrka är också hans svaghet. Det handlar om hans trohet mot verkligheten. Realismen gör hans filmer oändligt intressantare än din genomsnittliga Beck/Wallander-rulle, där allsköns seriemördare hellre än gärna klär sina offer i 1700-talsperuker och stoppar in lila trosor i deras näsa.Men den kan också ge ett pedagogproblem, där hans rollfigurer lätt hamnar i eviga förklaringar om varför de gör vad de gör. Och, vilket speciellt är fallet i "Johan Falk", ett otal vardagsrepliker som ger filmen en tung barlast av dött kött. "Det var länge sen man såg dig. Ja, det var ju ett tag sen vi sågs. Jo." Det finns en anledning till varför den här konstformen kallas "film" och inte "en dag på jobbet".Men efter 40 minuter av bakgrundsförklaringar och dåliga tonträffar tar så filmen fart. Den starkt verklighetskopplade historien om polisinfiltratörer och "okonventionell" kamp mot den grövsta brottsligheten är svettigt engagerande och actionscenerna tajta som Brünos byxor. Birollsinnehavarna Joel Kinnaman och Mikael Tornving lyfter varenda scen de är med i; överraskningen Tornving övertygar bara han lägger in en snus.Nu går Johan Falk in i franchisevärlden med ytterligare fem filmer. Jag kan inte säga att jag längtar - men jag aktar mig för att räkna ut honom.