Poetiska lägesbeskrivningar av Anna Hallberg

Att vara kategorisk är vanskligt. Men då genren ?samtida lyrik? i sig är vansklig, tillåter jag mig att beskriva Anna Hallbergs poesi, i den nyutkomna boken på era platser, som ett postmodernt uttryck över samtida händelser och tillstånd, fast arrangerade med konstruktivismens redskap över grottmålningarnas väggar från förhistorisk tid.
Mer än att formulera dikter tycker jag att författaren ristar över arken, arrangerar urklipp från vår samtid. Just som en nutida grottmålare. Och ändå är det inte graffiti hon ägnar sig åt. I alla fall inte sådant som i dag förknippas med termen.
I en avdelning staplas till synes lösryckta meningar på varandra och bildar på så sätt en slags traditionell dikt. Tekniken påminner om receptet för diktare som presenterades av surrealisterna, men verkar inte alls lika flummigt fantasifullt hos Hallberg. Hennes kataloger är betydligt stramare. Sakligare än surrealismens drömvärldar.

I en andra del flikas välkända namn och platser, även händelser, in i textsjoken. Vad dessa kommentarer åstadkommer för verkan beror på vem läsaren är. Texten är således vidöppen för tolkningar. Angelägenhetsgraden likaså.
Mot slutet av samlingen följer en dikt kallad, Liv, uppdelad i fyrtionio delar över lika många sidor. Texten inleds med en lägesbeskrivning:
fäll ner arket
kliv fram på scenen
ett golv ligger här

Vi kan förbryllade lämna en installation, och fråga oss själva och varandra vad som avsågs med det avskalade rummet som visades. Kanske en kommentar i utställningskatalogen hjälper oss att hitta ingångar till det märkliga. Som alltså i sig inte alls är särskilt märkligt. Ett rum vet man väl hur det ser ut!

Anna Hallbergs diktsamling heter på era platser, där omslaget i vitt visar några välkända inslag i vår vardag. En gungställning, en gatlykta, en sandlåda, en parkbänk och en papperskorg. I dikten Liv ställs läsaren på golvet. Vad som möter där, vad som uppträder där.
Dikten om ett golv, grunden för ett liv, en lyrisk installation på ark av papper; vitt som konsthallens mondäna salar. Ja, kanske det?