Poeten låter de döda tala

Kjell Espmarks senaste diktsamling Vintergata är mäktig. Inspirerad av epigrammen i Den grekiska antologin, en samling dikter och sånger från mer än tusen år av grekisk poesi, som också inspirerat andra författare, bland annat Edgar Lee Master och T. S. Eliot, låter poeten de döda tala. I dessa gravskrifter tilldelas de döda ord. Också i Espmarks dikter tas vi med på en vindlande färd i tid och rum längs vintergatans mörker med allehanda möten av döda personer liksom inför lysande stjärnor fastän slocknade allt från antiken fram till en preliminär slutpunkt i samtiden. Flera dikter är gripande. En av dessa som kommer nära handlar om pojken på godset som har greven som far men som inte äger tillträde till ägorna mer än i egenskap av trädgårdsmästare. Adelsmannens gener har han emellertid ärvt vilket kommer till uttryck i behovet att måla. Den eld trädet tänder om hösten målar han av, men i en av grenarna hänger även repet som blir till en snara kring hans hals. Scenen berättar i skuggan av döden om tillvarons många "tillfälliga ansikten" och vidare att "Löven vet ju / att ingen sommar är den sista."

En dödsbok som denna kan tyckas vara över hövan tragisk men framstår i sin klassiska hållning och osentimentala registrering som allt annat än dyster. Man kan fråga sig vad som åstadkommer att döden och den i samband med döden uppkomna smärtan möter med en sådan bländande skönhet. Om svaret varit att poeten distanserar sig genom att esteticera skulle hanteringen framstå som kallhamrad och cynisk; till och med som något outhärdligt förfärligt. Nu förhåller det sig inte så. Espmarks dikter i dödens närhet är gripande men aldrig sentimentala. Inte heller moraliserar han. Huruvida den dödes röst genljuder ur antikens ekokamrar eller från förra seklets många krigsskådeplatser visar dikterna inte pekfingret över människors ondska.
Med avskalad diktion redogör dikternas röster om den verklighet som i stora drag är allas. Skulle någon bedrövas, om så av sorg eller inför världens ondska, uppstår en sådan harm i det egna sinnet. Dikten föreskriver inte hur individen bör förhålla sig inför förgängelsen; den berättar. Så sker genomgående varför ett avslutande exempel kan hämtas ur snart sagt varje dikt. När den omkomne i en trafikolycka ges röst förvandlas dödens rum i kupén till ett kök i vilket den döde "skalar potatis av mörker / med en kniv av mörker".
Kjell Espmark kommenterar de nya dikterna i ett förord i vilket bland annat står att läsa: "Om vi lyckades uppfånga dessa skilda vittnesbörd, hur skulle de låta? Det är poetens sak att ge svar på den frågan."