Monografier är monografier och jag utgår från att författaren kan sina saker när till exempel en författares liv och verk dokumenteras. När Jörn Donner skriver sin monografi över den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius vilar arbetet på ett intresse för författaren som började tidigt i Donners liv. Donner har, som det verkar, trevat på den akademiska vägen och försökt skriva en avhandling. Han har även redigerat, kommenterat och publicerat Diktonius brev. Han kan sitt ämne. Var och en som det minsta intresserar sig för poeten Elmer Diktonius kan tryggt följa ett stycke vital kulturhistoria i boken Diktonius. Ett liv av Jörn Donner. Till historien och biografin följer också som jag tycker en del värdefulla randanmärkningar som visar sig återkomma här och där genom framställningen. En av dessa är kärnfrågan varför en person överhuvudtaget fattar pennan och skriver. Varför skriver man? Frågar Donner och ger några tänkbara svar: "För att man med orden tänker sig kunna förändra världen, för att man i tidig ålder tror sig bli en massornas sångare eller upptäckare." Resonemanget fortsätter någon sida och avslutas med en travesti på Descartes ord: "Man skriver, alltså lever man." Och i hög grad gäller detta Elmer Diktonius. Han inte enkom skrev, han levde också. Om detta skriver Donner inkännande och den utsatthet, till och med vånda, som ofta följde poetens dagar, tränger sig igenom boksidorna och drabbar med insikter inte bara om författarens vedermödor utan faktiskt vad det gäller att vara en människa vem som. Ytterligare en randanmärkning som följer den digra dokumentationen rör skrivandet i bemärkelsen att individen vill bli ihågkommen, lämna något slags spår efter sig. Inte bara konstaterandet alltså lever man, fastmer jag fanns. Betyder jag något eller är allt dömt till tystnad? Kan vår egen tids hysteriskt uppdriva mejlande och SMS:ande och bloggande utgöra ett symptom på denna människans desperata önskan att känna sig levande? Om svaret är jakande grinar tragiken oss i ansiktet med en för varje sms alltmer självuppfylld alienation.Donner berör den modernistiska lyrikens mottagande i vårt land under förra seklet och kan konstatera att förlag och läsare behandlade dessa innovatörer på poesins fält styvmoderligt. Bakom ett leende som talade om uppskattning skall tilläggas. Men lästes dessa avantgardister? Läses de i vår tid? Jörn Donners bok om Diktonius är rik på fakta men också undertexter som pockar på uppmärksamheten och vill bli föremål för reflektion. En sådan subtil ingång till skriften om Diktonius och hans liv handlar om just detta att någon eller något är hyllat, till och med visas respekt, men kanske när det kommer till kritan betraktas som perifert. Våndan av att som skapande människa drabbas av känslan av att vara passé fångas med känsliga instrument. Om detta var skälet till att Diktonius röst tystnade i förtid är ju svårt att veta något definitivt om. Det finns alltid en provkarta på förslag på varför saker och ting inträffar i en människas liv. I vilket fall sjönk den en gång så starke ynglingen ihop och blev en liten gubbe i utkanten av den litterära kartan. Men hans diktning finns att tillgå lika stark och lika mörk i dag som en gång då.
