Poet blandar högt och lågt

- Man är bara en fisfjärt i detta universum, tänker mannen i avslutningsdikten i Magnus Carlbrings senaste samling. Först läste jag "fiskstjärt". Antagligen med anledning av att mannen befinner sig längs havet bland fiskebåtar och gråtrutar. Men om det står "fisfjärt" eller "fiskstjärt" kan gå på ett ut. Carlbring blandar högt och lågt, och miljöerna skiftar från förorten till ensliga vandringar på det öländska alvaret.
Jag kan inte påminna mig någon poet som så friskt blandar människors uppehållsorter, miljöer och sysselsättningar, varför det inte överraskar att åtskilligt hinner passera revy i dikterna innan mannen kapitulerar inför universum. I Dödens lilla bok, så heter samlingen, varierar författaren detta för alla lika, döden, i sju kapitel: "&Och allting upphör i ett enda ord, i en enda gest, i ett nu". Vem säger emot?

Ett annat återkommande stildrag, som blir ett tema som varieras, är det där olika djur, fåglar och maskar, men även människor, liksom drar fram, eller drar ut något, ur något som gömmer detta tidigare osynliga; blottlägger eller samlar ihop olika komponenter, som byggmateriel, till en provisorisk verklighet. På så sätt framstår livet redan här som något ihopsamlat, precis som detta livet en gång ska dras ner och bli mull tillbaka.
Om detta låter dystert är det endast en del av sanningen. Magnus Carlbrings register är omfattande. I dödens närhet ryms åtskillig livsglädje och också kärlek, glädjen i den älskades närhet: "&Livet är en sådan smekning/Kyss mig därför, smek mig därför, dra ned/mig i din famn för alltid".

I en dikt, Svensk landsbygd, ser jag redan poetens bidrag till framtida antologier. Här förenas det mesta av vad tillvaron förmår frambringa, enligt Carlbrings texter. Och samtidigt står dikten stark som en solitär. Scenen är en landsortsbegravning, i dag eller för länge sedan, eller kanske i en framtid, det är svårt att veta då den lantliga miljön förvillar tidsfärgerna. Personen som död, och vars urna transporteras över sjön i roddbåten, är allas vårt ställföreträdande jag. Stränderna fortsätter att blomma, men för andra än den vars aska strös i vattnet. Dikten avslutas osentimentalt: "&Min svarta aska är vass, ett tunt, fint mjöl/som doftar ännu av min svett; ett sista minne: Nyss/rodde jag vår semestereka över den gråblanka sjön,/jag åt/min matsäck, det gråsyrliga brödet, drack kaffe,/såg hur nejonögonen strök under båten/som vita penslar och jag hukade över metreven/och ryssjan;&"