Så går det till när Andreas Elfwingson i Västervik får en låtidé. Många låtskrivare känner säkert igen sig. En slinga toner som bara dimper ner, eller en textrad som kan bli den bärande delen i en ny sång. En flyktig idé som kan vara borta timmarna senare om den inte snabbt spelas in eller kommer på pränt.
Sedan börjar den långa vägen mot en färdig låt. Andreas gör allt själv hemma i lägenheten på Smålandsgatan i Västervik. Han är låtskrivare, producent, sångare, gitarrist och egen förläggare på samma gång.
Hur beskriver du själv en sådan här passion för musiken?
- Själva produktionen och mixandet är en skön och kul mindfulness-grej, men också en katalysator. Någon målar en tavla, en annan skriver en bok om någonting de upplevt. Jag gör musik.
Att landa i nuet skulle man också kunna säga. För Andreas är det a och o när han kommer hem från jobbet som undersköterska på sjukhuset och sätter sig ner vid sin inspelningsstudio. Allt ryms på några kvadratmeter. En hemmastudio som så många bygger upp på egen hand. Den digitala inspelningstekniken har revolutionerat musikproduktionerna på många sätt.
- Det finns knappast några begränsningar på vad man kan göra, men det är också ett problem. Man måste tänka i enkla banor.
Andreas berättar om en av sina låtar, "S:t Persgatan" som han fick idén till under en promenad i Norrköping. Den har 53 ljudspår.
- Bara handklappningen är dubbade 14 gånger, och det finns sex sångspår i låten bara för att ta några exempel.
Den har ett ganska melankoliskt tonläge, och så blir det i många av hans låtar.
- Folk har lite svårt att koppla det till min personlighet, man uppfattar mig som en ständigt glad och livfull person.
Hur började din musikaliska resa?
- Vi drog igång ett band hemma i Mönsterås när jag var 15 år. Ett gäng som höll ihop i fyra år. Vi hade vansinnigt roligt och har faktiskt mötts igen på senare tid när vi spelade på en 30-årsfest.
Du sa förut att du är utbildad musiker?
- Ja, först pluggade jag på musiklinjen på folkhögskolan i Oskarshamn, och senare tre år på musikproduktionsprogrammet vid Campus Norrköping.
Där hamnade han i en annan musikalisk konstellation som andrabas i manskvintetten Hybris. Sedan vände han tillbaka till Mönsterås och jobb inom hemtjänsten.
- Marknaden för producenter och ljudtekniker började bli svår, och jag behövde pengar för att överleva. Jag var vid den här tiden less på allt vad musik hette. Kände att jag nästan bara analyserade och dissekerade musiken i stället för att bara lyssna. Jag hade sönderdelat den i atomer. Jag behövde något annat.
Så kom han in på den ettåriga utbildningen till undersköterska, med praktik i Västervik, där han också blev erbjuden jobb. Och här är han nu. Med musikproduktionen som en viktig del i livet utanför jobbet. I den lilla lägenheten står hans sex elgitarrer och tre akustiska gitarrer prydligt på rad.
- De måste skötas minutiöst, folk brukar ha lite roligt över allt mitt pyssel och oljande av gitarrhalsar, men det måste göras om instrumenten ska må bra.
Vad blir det för låtar närmast?
- Jag har massor med texter liggandes, känner att jag måste ta itu med de här snuttarna ganska snart.
Beskriv din egen musik!
- Enklast uttryckt är det sådan musik jag själv skulle kunna tänka mig att köpa.
Själva inspelningen med instrument är förvånande nog det som Andreas tycker är minst roligt. Det kan bli väldigt mycket nötande innan han är nöjd med ett spår. Mixningen är det roligaste under resan fram mot en färdig låt.
Har du några drömmar med din musik?
- Man går ju inte längre och fantiserar om ett skivkontrakt som man gjorde som 15-åring. Jag tycker det är viktigast att nå ut så att så många som möjligt kan lyssna på mig.
Som så många andra musiker lägger han ut sina låtar på nätsajten Soundcloud, eller på Myspace.
- Det är roligt att få respons, man har ju lagt ner sin själ i ett spår, och då vill man ju veta vad folk tycker. Tyvärr är det en tendens att många bara kritiserar det tekniska och inte ser till själva låten. På så sätt kan återkopplingen bli lite ensidig.
Lyssna:
Här kan du lyssna på Andreas musik.