Platt debut som blir svängig

Måns Zelmerlöw har gjort helt rätt som satsat på musikalkarriären efter framgångarna i "Idol". Hans storhet ligger i scenframträdandet där hans utstrålning exploderar när han ställs framför en publik. På skiva kan han dock låta lite platt åtminstone. Som med "Cara mia", det är ju en ganska medioker låt, trots allt.
Och det börjar illa på Måns första album. Det är lite för mycket gitarrer och för lite schlagerdisco för att det ska gå hem hos mig. Det är mycket märkligt, för Måns kompad av gnisslande gitarrer funkar inte alls. Som om skivbolaget vill göra honom till en manlig Avril Lavigne...
Men efter ungefär halva plattan så blixtrar det till, som om Måns byter fokus och nästan också genre och bryter sig loss från sitt skivbolags krav. Då blir det mer dansmusik, det svänger mer.
Det börjar egentligen med titelspåret "Stand by" som sticker ut från mängden. "Agent zero" är charmig ballad och Måns lyckas även komma ifrån äventyret med att göra en cover på "Flashdance"-hitten "Maniac" med hedern i behåll.
Allt som allt en positiv överraskning.