Plågsamt stark historia

"Den bästa av mödrar" börjar, som så mycket här i livet, med döden. Den åldrade finländaren Eero blir inbjuden till en begravning, någon har dött som varit mycket viktig i hans liv men som han delvis förträngt. Inbjudan sätter igång en ström av minnen, minnen som för Eero tillbaka till kriget, till Sverige, till en vindslipad gård på den skånska slätten och till en period präglad av separationer så grymma att man inte skulle vilja utsätta en vuxen människa för dem, än mindre ett tioårigt barn.
Men Eero är inte ensam. 70 000 finska barn kom till Sverige under kriget. "Den bästa av mödrar" är deras berättelse, en berättelse som alltför sällan kunnat höras i Finland efter kriget - och för den delen också i Sverige.

Finlandssvensken Klaus Härös film utsågs till Finlands Oscarsbidrag och jag blir inte förvånad om den nomineras. Det här är klart Oscarsmaterial; grundhistorien är plågsamt stark, filmfotot är av högsta internationella klass och Michael Nyqvist i rollen som Eeros svenska surrogatpappa har, faktiskt, aldrig varit bättre.
Har man lust kan man gå in och gnälla på detaljer - filmen tar för lång tid på sig att komma igång, vissa nyckelscener är för dåligt uppbyggda, några repliker klingar av teater - men när ens bänkgranne gråter från den första scenen till den sista, Maria Lundqvist inkarnerar kvinnlig ondska och Michael Nyqvists vädjande, sökande fadersblick gräver sig rakt genom bioduken känns det inte så fruktbart att vara filmpetimeter.

Klaus Härö har skapat en omvänd "Pelle erövraren", en film som skapar svårförglömliga scener och som vågar ställa komplicerade frågor om föräldraskap, moral och svek.
Härö förstår att överlåta svaren till åskådaren. Så är han också en av Nordens allra mest intressanta regissörer.