Peter Bratt från IB-affären har skrivit sina memoarer

Peter Bratts memoarbok handlar till stora delar om hans två jättescoop, avslöjandet av den hemliga svenska underrättelsetjänsten IB (Informationsbyrån) och den så kallade Geijeraffären.
Det första ledde till fängelse för spioneri och det andra till personlig förnedring. Hans egen tidning DN fick be om ursäkt. I bägge fallen har han senare fått rätt, även om hans själv säger att det i Geijeraffären bara fanns förlorare.

Hur som helst kommer han och Jan Guillou att gå till historien om avslöjandena av IB. En verksamhet som understöddes av socialdemokratin. Olof Palme raljerade över "de där gossarna som förläst sig på indianböcker och dåliga agentromaner".
Men Peter Bratt visste att han hade rätt. Alla uppgifter om det socialdemokratiska spioneriet på den svenska vänsterrörelsen kom från hans gamla lumparkompis Håkan Isacsson, som då var byråchef inom försvarets säkerhetsavdelning. Året var 1972 och han berättade så detaljrikt att det inte kunde finnas något tvivel. Han ville berätta för att han hamnat i samvetskval över en denna "smutsiga hantering".
Peter Bratts bok är också en hyllning till denne man som 30 år senare dog på ett hem för bostadslösa alkoholister, bara ett halvår innan Säkerhetstjänstkommisionen var färdig med sitt arbete. Där slogs fast att det Håkan Isacsson berättat var sant.

Peter Bratt gick med materialet till den SKP-anknutna vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront. Han blev journalistisk parhäst med Jan Guillou och de två skakade om hela etablissemanget med de avslöjanden som sedan följde.

Peter Bratts bok får en att minnas. Egentligen är det ofattbart att statsministern valde att blåneka och lägga an moteld med hjälp av hela statsapparaten. Det hade nog inte fungerat i dag.
Han ljög också i Geijeraffären. Den dåvarande justitieministern Lennart Geijer ansågs av rikspolischefen Carl Persson vara en säkerhetsrisk eftersom han besökt en bordell vars ägare också hade anknytning till polska ambassaden. Dokumentet lämnade han till Olof Palme och en kopia låste han in i sitt kassaskåp.
Huvudinnehållet i Peter Bratts avslöjande i DN var riktigt. Felet var att han inte kunde lägga fram bevis i form av det hemligstämplade dokumentet. Källan till avslöjandet var för övrigt Leif GW Persson som då var Carl Perssons personlige sekreterare.
DN fick be om ursäkt och Peter Bratt blev persona non grata och hamnade som redigerare på DN:s förortsupplagor. Han anser det ofattbart att statsministern på detta sätt kunde orkestrera en sådan komplott och "förödmjuka oss med hjälp av den hale och obehaglige Ebbe Carlsson". Upprättelsen kom parodiskt nog i konkurrenten Svenska Dagbladet och inte i den egna tidningen.
Han konstaterar samtidigt att alla inblandade, utan undantag, blev förlorare i denna dystra historia.

På det personliga planet drabbades han hårt och han tog till flaskan. Han berättar öppenhjärtigt hur han kämpade mot den ångest som drev honom till ett intensivt drickande under många år. Men också om vägen till räddningen och ett nytt liv med vildsvinsjakt och tankar långt bort från den tid då han fick Sveriges statsskick att skaka i grundvalarna.
Peter Bratt är överklassonen, som var med i yttersta vänstern, men som ändå inte riktigt var med. Först nu, mer än tre decennier senare, är han i stånd att beskriva vad han såg och kände. På så sätt blir Peter Bratts memoarbok också ett stycke intressant samtidshistoria.
I boken gör han också upp med galenskaper i vänsterrörelsen. Avsnittet om hur Jan Myrdal får redaktionen på den yttrandefrihetsvärnande Fib/Kulturfront att refusera en bild av honom själv dinglande i Stalins mustasch är riktigt roligt.