Personlig kritik mot sjukvården

Psykoanalytikern, läkaren och författaren Clarence Crafoord drabbades av hjärtinfarkt. Det är ett sjukdomstillstånd som närmast kan betraktas som folksjukdom, men det innebär en stor omställning för individen och framför allt ett psykiskt och fysiskt trauma.
I sin bok Hjärtats oro beskriver Clarence Crafoord sina upplevelser kring insjuknandet, behandlingen och tillfrisknandet. Så frisk man nu kan bli ? en hjärtinfarkt leder ovillkorligen till livslång medicinering och för många ett helt nytt sätt att tänka på kroppen.
Crafoord beskriver hur han kommer in på akuten och blir ombedd att ?kapitulera?, därefter överlämnar han sig i sjukvårdspersonalens, ?älvornas?, vård och tappar lite kontakten med verkligheten. Han som själv är läkare får problem med att uppfatta allt som sägs till honom och skriver under ett papper om att han ska delta i en studie som han inte vet riktigt vad den går ut på.

Han längtar efter förtroendefull kommunikation som gör att han kommer ihåg vad han får veta. Han har inga allvarliga synpunkter på vården, men kommunikationen lämnar en del övrigt att önska. Det han vill ha är personlig kontakt och kontinuerlig kontakt med en och samma läkare. Dessutom bör läkaren vara mer lyhörd för patientens oro, detta skulle ge bättre förutsättningar för en lyckad vård. Som det är nu beskriver han vården som allt för objektiv.
En kurs i stresshantering som han deltar i gör honom bara ännu mer stressad. Där ges inget utrymme för personlig diskussion utan deltagarna överöses med högar av papper som de ska sätta in i pärmar. Som tur är finns det raster och då får kursdeltagarna tillfälle att prata och diskutera. Den närhet som då uppstår är ovärderlig och hjälper honom och de andra att bearbeta sina trauman.
Jag läser den här boken som anhörig till en hjärtsjuk och tycker att inblicken i vården är intressant, även om jag inte känner igen mig i de beskrivningar som ges. Kanske är den vård som Clarence Crafoord fick i Stockholm sämre än på andra ställen i landet?
Egentligen tror jag inte att den här boken är riktad till mig, kanske ger den den hjärtsjuke själv ett större utbyte. Men allra mest känns det som en personlig tankebok och en ganska privat bearbetning av ett sjukdomstillstånd.