I Sofo hittar Ackebo de själar som utgör ett tvärsnitt av människor i hipp storstadsmiljö med sina egenheter och "egna" stilar. Med en del överdrifter får vi hoppas. Det personliga anslaget, användning av talspråk och satirisk distans till olika fenomen ger ett album med liknande historier där allt kretsar kring personer som känns schablonmässiga. Det finns självfallet punkter där många kan känna igen sig men mer än punkter blir det aldrig. Berättelserna kretsar kring många men i centrum står 30-plusarna Ullis och Lotta. Dom och alla andra karaktärer sitter på krogen och för cirkelresonemang, stör sig på andra, är osympatiska, självupptagna och neurotiska, ibland på ett roligt sätt. Hela albumet genomsyras av människors komplicerade förhållande till, ja egentligen allt. Lena Ackebo vill självklart säga någonting men ofta drunknar budskapet, det är det som är poängen, i pladder och tjat. Kritiken går inte att ta miste på men det gör tyvärr inte boken mer läsbar, vilket är tråkigt på ett så välgjort alster.
