Per Olov Enquist berättar om tomrummen

Per Olov Enquist avslutar sin självbiografiska roman Ett annat liv med att uttrycka förvissningen om att han räddats. Han har räddats till livet. Han har återuppstått. I ett frikyrkligt sammanhang skulle det kallas att bli frälst. Att födas på nytt. Räddad från vad undrar vi? I en - jag tror mig kunna påstå - totalt uppriktig berättelse om fasorna som följd av ett mångårigt missbruk av alkohol får vi veta hur Enquist blir fri från sin plågoande. Spritdjävulen. I bokens tredje avdelning står författaren i strumplästen en vinternatt på Island. Just så utlämnand, så hudlös, så ömkansvärd. Men av samma anledning är skildringen angelägen. Han måste bort; bort från förnedring och återupprätta sitt människovärde. Han har sett ljuset strömma ur fönstret på ett hus i fjärran. Han rymmer från behandlingshemmet och med hjälp av tillmötesgående människor får han kontakt med polisen och en nyckel tillbaka till vardagen där hemma. Men ännu är vägen lång till den punkt där livet återuppstår. Ingen kriminalhistoria kan i spänning mätas med Enquists försök att komma till klarhet med vad eller vem som är skyldig till det svarta hålet i honom som dagligen måste fyllas med alkoholen likt en underjordisk grotta. Ett hål alltså. Ett tomrum. Och detta under och bakom den kulturpersonlighet som i sin resliga gestalt erövrat (nära nog) en värld som författare, essäist, dramatiker och i största allmänhet en person som stått i de politiska och kulturella händelsernas centrum sedan tidigt sextiotal. Om allt detta berättar han. Det mesta är väsentligt för att möjligen kunna kartlägga vad som sker men kan ändå rangordnas. De återkommande referenserna till en vid födelsen död (store)bror kan emellertid inte undvaras. I en berättelse skapad av realismens enkla ord göms djup som tangerar det undermedvetnas gäckande gåtor. Romanen Kapten Nemos bibliotek skänker viktiga nycklar.Allt började 1934 i en bondby i Västerbotten, Hjoggböle. Pappan dör ung och sonen växer upp med sin mamma, folkskollärarinnan. Han är snäll. Miljön genomsyras av pietismens ideal. En granne som ägnar sig åt korsrävsavel tar en dag ett praktexemplar med sig under armen och färdas till Stockholm. Han återvänder för att aldrig mer sätta sin fot utanför byn, vare sig med eller utan räv. Enquist var en skicklig höjdhoppare; men inte räckte det till vidare avancemang på de riktigt stora arenorna. Men idrottsintresset har följt honom under alla år. När han långt efter avslutad karriär som höjdhoppare (1.93) utsätts för alkoholmätarens besvärande siffror lyckas han slå personbästa. Promillehalten visar 1.97! Detta exempel på hur klurigt berättelsen är uppbyggd kännetecknar Ett annat liv. Korrespondenserna bygger broar över såväl kända texter, i form av publicerade romaner, som endast anade undertexter.Inskottet om korsräven kan betraktas ur den förlorade sonens perspektiv i evangelierna. I likhet med mannen som efter sejouren i huvudstaden återvänder till livet där hemma långt bort från utsvävningar och flärd kommer även romanens "han" hem efter vilsefärderna i främlingslanden. Det förstås, denna läsart är bara en av flera tänkbara. Nu står huvudpersonen (Enquist) efter sin framgångsrika resa ut i världen, men också all smärta framgångarna åsamkat honom, där hemma i Hjoggböle igen symboliskt talat. Året är 1990. De många litterära framgångarna efter detta datum nämns bara i förbifarten. Fick "han" något svar? Jag hävdar att några eventuella svaret finns att finna i själva berättandet mer än i utmejslade sanningar, det vill säga halvsanningar.I Ett annat liv överträffar Enquist sig själv. Inte som berättare och stilist. Men i konsten att berätta om det allra smärtsammaste i tillvaron, nämligen hålet inom sig själv; det hål som kan fyllas av så mycket utan att mättas. Och att det sker utan sentimentalitet. Vad kan vi lära av detta? Ingenting, tänker jag, när jag ser ynglingen kasta Norrlandsguldburken över mitt staket i höstkvällen. Men i alla fall. Kampen har vi alla att föra, i strumplästen eller i joggingskor.