Patetiska demoner

"Hypnotisk, oroande och så träffsäkert skriven att man tror på varje ord." Så citeras Brett Easton Ellis (American psycho) på omslaget till Sara Grans debut Kom närmare. Har han verkligen sagt så? Eller måste vi betvivla hans smak? För det går ju åtminstone att skratta att klyschiga formuleringar som:
"Vi skulle kunna ägna våra liv åt att försöka förstå allt underligt, allt oförklarligt, alla sammanträffanden. Men de flesta av oss gör inte det, och det gjorde inte jag heller."
Och det patetiska slutet på den här spänningsromanen om demonbesatthet ska vi inte ens tala om &

Amanda lever ett tryggt (om än lite tråkigt) liv med sin man Edward. Men plötsligt börjar det hända konstiga saker. Det knackar i väggarna, någon har skrivit oanständiga medelanden på de papper Amanda lägger på chefens bord och sen återser hon Pansy sin fantasivän från barndomen i en dröm. Men nu kallar sig Pansy för Naama och Naama får efter hand allt större inflytande på Amandas liv.
Det är ganska ordinärt och rätt klyschigt, men det duger åtminstone till någon timmes förströelse.