Påskmusiken kyrkoårets kraftsamling

Tiden kring påsk är kyrkoårets mest dramatiska, inte minst musikaliskt. Tonsättarna har i alla tider fångats att levandegöra allt detta.
Den första tidens stilla men bitande ångest inför profetiorna. Upploppen, med alla anklagelser och svek. Korsfästelsen, plågorna, förnedringen. Döden och eftertanken. Uppståndelsen och tvivlen. Hoppet, även förtröstan att allt haft sin mening.
Säkert är det därför vi dras extra till konserter med påskmusik. En sådan chans kom på annandagen i Sankt Petri kyrka.
Vi har en ytterst skicklig, egen organist i Västervik, Bo Ingelberg. Det innebär inte att han avstår att bjuda hit andra, högklassiga orgelkonstnärer. Till denna annandagskonsert kom Birger Marmvik, diplomorganist som främst utbildar kommande likar, i Oskarshamn.
Vad fick honom att tacka ja, en helg som denna då de flesta organister dignar av uppdrag?
Vännen Bos bön naturligtvis. Men också det för så många efterlängtade tillfället att få spela på de två orglar som givit Västervik ett kyrkomusikaliskt rykte, ett hedersnamn. Det finns mer än visor att stödja sig på i vår vackra stad!
Två orglar nämnde jag, huvudläktarens magnifika Marcussen-orgel från 60-talet och sidoläktarens romantiska klenod från 1905, Åkerman & Lund-orgeln, jämnårig med kyrkobyggnaden.
Birger Marmvik inledde från huvudläktaren med en kort Chaconne av Dietrich Buxtehude. Den är skriven i moll men andas sådan lust att den känns som en liten vårblomma med förbluffande växtkraft. Äkta barock när den är som godast.
Direkt efteråt kom mötet med en ung Johann Sebastian Bach genom hans Orgelkonsert nr 1 i G. Inspirerad av Buxtehude eller inte vågar jag inte yttra mig om, men osannolikt är det inte, med den ovanligt friska rytmiken. Detta trots att Buxtehude var död sedan länge när Bach presenterade sina första "Konserter".
Hoppet från Bach till norske Egil Hovland blev gigantiskt, inte bara vad de långt över 200 åren beträffar. Hovland, nu 80-årig, skapade orgelmusik som klart hör till 1900-talet utan att missa samhörighet med betydligt äldre musik.
Den nämnda toccatan gav han titeln "Kjaerlighet er lysets kilde", men det kärleksljuset var svårt att skönja. "Ambition är att stå på sig" tyckte jag var en mer lämpad titel.
Efter kyrkoherde Britt Alfs lilla andakt hade Birger Marmvik förflyttat sig till Åkerman & Lund-läktaren och började rent uppsluppet med en Schumann-Kanon, ursprungligen skriven för något så udda som en tvåmanualig flygel. Idén med ett sådant instrument levde nog inte särskilt längre än tanken på det. Men på orgel är musiken säkert odödlig.
Därefter var det dags för 1900-talsmusik igen, först med fransmannen Jean Bonnets "Älvor" där all ångest är som bortblåst av friska vindar.
Med Bonnets föregångare, Alexandre Guilmant, lät Birger Marmvik Å&L-orgeln explodera i riktig, fröjdladdat annandagsmusik. Verket heter "Grand Choeur Triomphal" och det handlar verkligen om triumftoner.
Konsertens sista nummer, finalen ur Louis Viernes första orgelsymfoni, komponerad på gränsen till 1900 kändes nästan som en fortsättning på Guilmants tonläge. Att orgeln är en romantisk klenod vet vi. Att den har krafter för betydligt vidare gester kan också vara nyttigt att påminna oss om.
Annandag påsk gav ett sådant tillfälle.