Partyfilm full av anekdoter

Årets "Babylonsjukan" kommer som på beställning just när man börjat undra om hela den svenska filmhösten består av 56-åringar och Josef Fares. Enter regitvillingarna Lindgren, 25 år, skäggiga och håriga som om de just räddats från en liten flotte och beväpnade med en hel armada oetablerade, unga skådisar och en sjuhelvetes berättarglädje.
Och med Stockholm som spelplats. Äntligen får Stockholm spela en New York-roll och genomsyra en hel film med sin skönhet, sitt tempo och sin hetsiga andhämtning.

"Stockholm boogie" är länge en ren partyfilm, ett anekdotiskt sommarnattsleende befolkat av en räcka karikatyrer snarare än rollfigurer. På gott och ont. Det är dörrvakter, taxichaufförer, knarklangare, det är Hoffe, en klubbarnas orkanen Gudrun med skillnaden att ingen faller för honom, och det är Therese som kanske inte kvalar in som årets mest välvilliga kvinnoporträtt. Men framför allt är det Jerka, huvudpersonen spelad av Erik Johansson som ända sedan sin tid som Tobbe i barnserien "Eva och Adam" varit en av Sveriges mest lovande skådisar. Han var bra i "Familjehemligheter", han är ännu bättre här.

Så länge filmen fortsätter festa är det en kick att vara inbjuden. Men när den tar allvarligare vändningar får åskådaren problem att följa med; de svarta scenerna har ingen riktig bäring.
Men ge minst en Guldbagge till "Stockholm boogie", ge den till Stockholm för bästa biroll.