Efter tre års olidlig och smärtsam väntan är Paradise Hotel slutligen tillbaka på en svensk tv-kanal.
Äntligen får vi tittare följa ett gäng unga svenskar på ett lyxhotell i Mexico som festar, ligger med varandra, bråkar, ljuger, festar igen, ligger igen, fast med en annan partner och tar ett och annat svalkande dopp i poolen.
Eller okej, det var en 35-åring med. Han sa dock att han var 27 när han presenterade sig för de övriga. Och han betedde sig som 18. Så han kanske kan betecknas som ung ändå.
Det är killar med 15 tatueringar på överkroppen här. Det är tjejer med en oblyg mängd silikon i brösten där. Det är definitivt inga blivande Nobelpristagare i fysik från något av könen.
Som ni ser. Det är inget jättegivande program intellektuellt. Man lär sig ingenting. Ibland blir man irriterad. Och än oftare åker skämskudden fram i tv-soffan.
Trots detta: jag var bänkad när premiäravsnittet rullade i måndags.
Ännu värre: jag fann timmen som TV3 bjöd på tämligen underhållande.
Är det något knas med mig? Nej, jag skulle vilja säga att detta bara bevisar hur bred jag är. Jag gillar alla möjliga sorters musik, och jag gillar alla möjliga sorters tv-program.
Allt beror ju på vad man vill få för stunden.
Att följa vardagen för en bläckfisk eller grävling i ett naturprogram är hyperintressant.
Att titta på Postkodmiljonären eller Vem vet mest är givande.
Att kolla in valfri produktion av Filip och Fredrik är medryckande.
Gemensamt för de produktionerna jag nämnde – jag kunde ha fortsatt med många fler – är att man lär sig något. Och att inhämta kunskap om nya saker, det är sen gammalt alltid stimulerande.
Från Paradise Hotel lär jag mig inte ett skvatt. Men det är heller inte det jag är ute efter när jag drar på teven.
Det är sen kväll, jag är lite seg efter jobbet och vill ha något att kolla på som inte kräver någon koncentration alls från min sida. Jag vill hälla upp ett glas nyponsoppa, luta mig tillbaka och bara finna ro.
Även om jag stundtals blir frustrerad över deltagarnas agerande, så vägs det över av att det faktiskt är roligt att titta på.
Programmets slogan – "Du vet att du vill kolla" – gör skäl för sin kaxighet.
Och angående det jag skrev tidigare om Nobelpriset. Vem är jag att döma? Killarna och tjejerna som är med vill väl bara leva livet. Som tittare är det bara att tacka för showen.
Men faktum kvarstår.
Paradise Hotel är ett hjärndött tv-program.
Som jag kommer att titta på när möjlighet ges.