Panflöjtens drottning i Gamleby

Den första lördagen i augusti höll Dana Dragomir en konsert i Sankt Petri kyrka i Västervik. Det var nog därför som det inte blev Västervik på hennes jul- och nyårsturné det här året. Istället fick Gamleby kyrka chansen på Annandagen. Det var dessutom själva turnépremiären. Att hon har ett namn som drar folk, det märktes.

Hon kommer aldrig ensam. En pianist, en följeslagare alltså, till hennes panflöjt behövs. I Västervik var det Patrik Svedberg, han som väl spelat allra längst tillsammans med Dana. I Gamleby blev det inte bara turnépremiär. Den konserten var Dana Dragomirs första med en ny spelpartner, Marcus Fernholm. Om det fanns någon premiärnervositet så märktes det inte i alla fall. Allting satt rätt direkt.

Marcus Fernholm är inte bara en stilsäker ackompanjatör. Han är, vill jag säga, extremt observant på vad som kan hända i samspelet med starka personligheter. Känns namnet bekant? Jodå, han har synts en hel del tillsammans med Jan Malmsjö, och lättare artister att samspela med, de finns.
Hans nya uppdrag kan leda långt. Inte minst på turnésidan. För här har det visat sig att han inte bara är perfekt på sitt instrument. Han kan allt det där med teknik, med ljud och ljus också. Och sådant är inte alltid enkelt i all världens olika lokaler. Det vet alla med minsta inblick åt det hållet.

Annandagskonsert var annonsens rubrik. I praktiskt taget alla jultidens melodier spelar texten huvudroller. Så nyttigt, ja till och med så uppfriskande det då kan vara att bara ha tonspråket att ta till sig. Nåja, ibland händer det ju att man saknar texten. Som i den dråpliga varghistorien i "Seven valleys" där jägaren hotas till livet av en varg men lyckas erbjuda sin svärmor som huvudrätt.

Tillbaka till allvaret, stämningarna som brukar tända i varje julkonsert. Med Dana Dragomir blir det alltid något extra. Få instrument är så förtrollande som panflöjter. Och i händerna på en så genommusikalisk flöjtdomptös som Dana lyfter det ovan molnen. Hon presenterades för övrigt som panflöjtens drottning, och man instämmer lätt.
Dana Dragomir har också förmågan att variera sin repertoar. Till exempel finstilta hymner som Schuberts "Ave Maria", Grubers "Stilla natt", den älskade "Time to say goodbye" och Taubes "Så skimrande var aldrig havet". Och så ekvilibristiska balansnummer som Simon/Garfunkels "Scarborough Fair" och rena explosioner som operautbrottet "Hora Staccato".

Dana Dragomir har en bred spelllista. Men jag kan inte minnas någon konsert med henne som hon inte avrundat med den där rumänska sommarmelodin "Lärkan". Den utvecklar Dana till ett skådespel. Visst hör man lärkan. Men plötsligt känner man sig förflyttad till en tropisk skog, fylld av all världens fågelsång. Hennes "Lärkan" är ett musikaliskt konstverk, långt bortom alla notblad.

Det blev allt en förunderligt vacker timme denna söndagskväll i Gamleby kyrka. I kväll är det Varbergsbornas tur. Och på fredag kväll står de två artisterna i Nässjö kyrka. Närmare åt det här hållet än så kommer de inte mer på den här turnén. Strax efter Trettonhelgen är alltsammans över.