LENA PETTERSSON: På vakt mot fördomar och rasism

Men det var något annat som gjorde ett outplånligt intryck på mig; besöket i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Minnestenarna över alla namnlösa som vilade i massgravar och den speciella stämning som rådde på platsen har jag aldrig kunnat glömma.Det sägs ju att det man upplever i barndomen sätter spår och följer med en hela livet. För min del är nog det här besöket det som påverkat mig mer än något annat. Under hela mitt liv har jag försökt förstå hur det var möjligt att vända en hel nations hat mot vissa etniska grupper, där judarna kom att utgöra den utan jämförelse största. Hundratals är de böcker jag läst för att komma till ett svar, utan att helt lyckas. Många fler besök i förintelseläger har det blivit och ett starkt engagemang för det judiska folket. En av de böcker som fört mig närmast svaret på frågan: Hur kunde det hända? är "Intill slutet vill jag vittna " av Victor Klemperer. Handlingen sträcker sig från början på 1930- talet fram till krigets slut 1945. Där kan man dag för dag följa hur trakasserierna och förföljelserna av judar trappades upp för att sluta med den totala förintelsen. Det skedde så långsamt att ingen efteråt visste riktigt hur det gått till, eller när det hade varit möjligt för omvärlden att reagera. De få som ändå protesterade och hjälpte, med fara för sitt eget liv, har alltid framstått för mig som historiens verkliga hjältar. När jag för snart tjugo år sedan själv fick möjlighet att engagera mig för människor på flykt så kändes det på något sätt förutbestämt. Det började den 6 augusti 1992 när jag fick frågan om jag kunde tänka mig att ta emot en man som bodde på Lysingsbadet, som då var förvandlat till flyktingförläggning. Han ville gärna komma ut och lära känna någon svensk familj och få lite sysselsättning. Jag kunde förstås ha svarat nej och haft många bra motiveringar, men något sa mig att jag skulle svara att han var välkommen. Det brukar talas om avgörande ögonblick i livet, och det här kom att bli ett sådant för mig. Han blev början på ett engagemang som gett mig mängder av nya vänner, lärt mig otroligt mycket, tagit mig på oförglömliga resor och framför allt, gett mig insikter i hur människor känner som tvingas fly på grund av förföljelser och krig.Den sortens insikter har gjort att jag ofta får anledning att reagerar när människor kommer med fördomsfulla och dåligt underbyggda uttalanden om flyktingar och invandrare." De kostar en massa pengar, de kommer bara hit för att leva på bidrag och begå brott, de är inga "riktiga" flyktingar och sådana där muslimer vet man ju hur dom är."Min reaktion på den här sortens uttalanden varierar efter min dagsform. Ibland tänder jag på alla sylindrar och det blir heta diskussioner. Men oftast blir jag bara illa berörd. Det är ju människor som kommit att bli mina närmaste vänner som deras uttalanden gäller.

Lena Pettersson: På vakt mot fördomar och rasism

Sommaren 1959, när jag var tolv år, var jag med familjen på resa i Tyskland. Spåren av kriget såg vi tydligt i form av bombade hus och stympade människor, hemska påminnelser om meningslöst lidande.