Toapappret är utdraget från rullen och när jag följer det ut genom badrummet till hallen finner jag att det slutar i munnen på Bruno.
Han är en tre månaders foxterriervalp och inte så värst civiliserad. Hans kosttillskott består oftast av papperstussar, kottar, pinnar, småsten, ett och annat tuggummi och när tillfälle ges - kattskit.
Som tur är har hans matvanor ännu inte slutat med veterinärbesök, som det gjorde för snattarhunden Molly. Det är min fars tyska jaktterrier som hoppade upp på soffbordet och smällde i sig en hel skål med choklad. Det slutade med koltabletter och en himla massa tidningar på golvet...
Det gick ju bra den gången, och det verkar det ju oftast göra för hundar. Det mesta verkar kunna ta Fille var en bordercollie som bodde hemma hos en sparsam fyrabarnsfamilj. Mamman och pappan i familjen höll på att bygga hus i Piperskärr och fick vända på varenda krona. För att spara pengar lånade man en bok på biblioteket, om hur man sparar pengar. Denna bok fick Fille tag på, och smaskade i sig. Så istället för att spara en slant blev boken en dyr utgift för den stackars familjen.
En riktigt hemsk historia om en hund och ett garnnystan fick jag höra när jag satt på ett café häromdagen. Det var hunden Acke som tuggade i sig ett helt garnnystan. Efter några dagar hade nystanet passerat hela systemet och var på väg ut. Fast ett helt nystan bajsar man inte ut så lätt om man är hund. Det bar sig inte bättre än att hunden Acke under en hel promenad hade en extra svans, som det givetvis fastnade både löv och kolapapper på. Vid varje försök att avhjälpa problemet fick matte arga ögat av Acke. Till slut fann matte inget bättre råd än att sätta foten på garnstumpen och ropa att "lillan kommer". Acke skyndade sig då mot dörren och blev i samma stund befriad från ullsvansen. Det var nog bara ren tur att han inte hade ett halvt nystan kvar i magen.
Det mesta som våra fyrfota vänner tuggar i sig verkar kunna ta sig ut bakvägen, strumpor, en plåt med knäck, fyra nybakade limpor, tennisbollsludd och så vidare. Det enda föremålet som satt sig på tvären vad jag har hört är den lilla grisen Nasse. Ni vet den mesiga snubben med rosa baddräkt, som är kompis med Nalle Puh.
Lille Nasse var under min kollegas Ingrids beskydd när han blev uppäten av en hungrig berner sennen som hette Nalle. Nasse antogs vara förlorad för alltid, och Ingrid, som var sex år då, var otröstlig.
Men Nasse, han hade en stark överlevnadsinstinkt (och antagligen skyddsdräkt), efter några dagar i magen på Nalle vann han kampen mot magsyran. Något blöt och avmagrad tog han sig till slut tillbaka ut genom den väg han hade hamnat i magen.
Efter några plastikoperationer, maskintvättar och lite ny stoppning var han på benen igen och kunde fortsätta sitt tygdjursliv.
Hoppas verkligen att Bruno har den goda smaken att inte äta upp något för mig oersättligt föremål.