Ångestwood, USA. Här matar tomögda småbarn familjens hundar med skräp som inte ens en hund skulle äta medan skogen ekar av gevärsskott.
Här hålls gravidkurser för trettonåringar och soldatutbildning för femtonåringar; bland rostiga fordonsskelett mellan ruckliga gårdar springer hästar, katter, åsnor, höns och halvtama illrar och varje familj har en kennel av svältande byrackor.
Här är alla släkt med varandra. "En av mina svågrar är Buster Leroy, och sköt inte han din pappa en gång?" är en typisk replik.
"Men!" vill man vråla redan efter fem minuter av "Winter’s bone": "Röstade vi européer inte fram Barack för att han skulle fixa till just sånt här?"
Hit kommer utmätningsmannen på besök hos sjuttonåriga Ree med ett rakt besked: Om inte hennes försvunna pappa kommer till sin rättegång, död eller levande, förverkas hans borgen. Familjens hus, med två småsyskon och en apatisk mamma, går förlorat. Det är som en gammal folkvisa från depressionen: "Yo daddy dont show ups, yo house goes to the cops".
Och här ger sig Ree ut på en ensam odyssé i jakt på pappan, en man med många fiender, mellan hembrännare, knarksmugglare, hustrumisshandlare, skjutvapen, förmultnande träsk och patriarkala klaner vars försvarsmekanism är att döda den som ställer frågor.
"Winter’s bone" är 2010 års mest omtalade indiefilm, prisbelönad, kritikerälskad och Golden Globe-nominerad (Jennifer Lawrence, välförtjänt, för huvudrollen).
Ree vacklar fram, slagen men inte knäckt, bland dessa män som klamrar sig fast vid sin aggressivitet och kvinnor som klamrar sig fast vid sin överlevnadsinstinkt.
Och man följer hennes sökande andlöst, med den uppgivna insikten att även om det mot alla odds skulle ordna sig för Ree kan man nog ge upp hoppet om de andra där i USA:s djupaste undervegetation.