På helspänn i 100 minuter

Trevor Reznik påstår att han inte sovit på ett år. Han ser ut som om det vore ett decennium; Reznik är ruinerna av ett vrak, utmärglad, insektslik, och som om han inte vore tillräckligt genomskinligtvättar han sig i lut och blekmedel. Vi träffar honom först när han försöker göra sig av med ett lik. Därefter hoppar ?The machinist? bakåt och de händelser rullas upp som lett fram till någons död.
Och det är en grym, skoningslös historia som berättas. Reznik orsakar en olycka på sin arbetsplats. Han blir utstött och förföljd, kollegorna försöker till och med mörda honom. Eller gör de? Kanske konspirationen bara finns i hans egen torterade hjärna.

?The machinist? visades på Stockholms filmfestival och har fått mest uppmärksamhet för att huvudrollsinnehavaren Christian Bale (?American psycho? och, en gång i tiden, ?Mio min mio?) gick ner nästan 30 kilo för rollen. Det är lite orättvist. Filmen hade varit lika bra oavsett vikt. Vad vi ser är en kraftigt uppdaterad Hitchcock där vi inte förrän de sista rutorna spelas upp förstår vad som är sanning eller lögn, fantasi eller verklighet.
Regissören Brad Anderson tänder en otäckt isblå lampa och placerar i det drömlika skenet ut ett antal komponenter: En mystisk arbetskamrat som kommer och försvinner, olyckan vid maskinen, Rezniks besatthet av sin egen kropp, obegripliga meddelanden i hans lägenhet, hans relation till en servitris& Man vet att allt har ett samband, men vad det rör sig om är lika svårgreppbart för publiken som för Reznik själv.
Det går inte att släppa duken med blicken. Till slut har du suttit på helspänn i 100 minuter. Det är smärtsamt, obehagligt men värt varenda sekund.