På fel sida av järnvägen

De är mina godaste vänner i Västervik, Benny och Anki på Västerviks Senap. Underbara människor som alltid får mig att skratta och må bra.
Det är bara en grej.
De bor på fel sida av järnvägen.
De håller till där i Brevik, och det är så långt ifrån gränsen det någonsin kan vara. Väldigt långt från järnvägen. Långt inne på fel sida.
Tänk, det känns fel än idag när jag åker ut till Brevik. Så blir det när man är född på rätt sida av järnvägen.

Jag växte upp i Johannesdal på 60-talet, inte långt ifrån klockan, och när vi var små höll vi stenhårt på vår sida av stan.
?De e bare unnligt folk som bor där borte?, sade vi.
Det var en livsavgörande sanning för oss då. Inte en chans att vi ville bege oss över järnvägen och hamna bland ?unnlige männsker?. Det var ju rena rama fiendeland. Undantaget var att gå ner på stan, när farsan hade lovat mig en ny Dinky Toys-bil eller när det var julskyltning på Anderbergs. Då kunde vi stå ut med att vara på fel sida.
Men sedan stack vi snabbt tillbaka till tryggheten. Vår sida. Den rätta sidan.

Järnvägen ?klyver? Västervik. Så var det när jag var liten på 60-talet, och så kommer det alltid att vara: jag känner mig hemma i Johannesdal och totalt borta på Breviksvägen eller andra ?unnlige? gator på norra sidan av stan.
Jag ska snart fylla 50 och mår så himla bra när jag hälsar på mina vänner senapsmakarna, men vägen dit? usch, vägen dit?
Det känns i magen. Det känns lika mycket som när vi stötte på någon som gick på Norra Högstadiet, som visserligen bara låg hundra meter på fel sida av järnvägen, men vi tyckte att de som gick där var lustiga. Jag var helt vilsen på norra sidan. Det kändes konstigt. Skrämmande. Som att komma till en helt annan värld. Tryggheten fanns på andra sidan järnvägen, och speciellt kring Johannesdalsplan. Där riskerade jag inte att stöta på någon en sådan där ?unnlig? människa.

Jag talade med Björn Ulvaeus, som växte upp på Norrtullsgatan, om det där, och han skrattade när jag sade att det var fel sida av järnvägen.
? Jaha, ja. Så där är det väl i alla städer, man käbblar om vilken sida av stan som är bäst, sade han.
Sedan sade han att han bodde på Hallströmsgatan ett tag när han var liten, och det var som det med ens blev lättare att fortsätta intervjun?

Så är det överallt där järnvägen går genom stan. Jag har hört massor av rock´n´roll-texter om att vara ?born on the wrong side of the tracks?. Jag tror till och med att Bruce Springsteen skrivit om det.
Det kanske The Boss var. Född på fel sida.

Själv, ja, det vet ni. Jag hamnade på rätt sida.
Den bästa sidan. Stefan Edbergs sida. Bökensved. Lysingsbadet. Johannesdal. Morsan och farsan på Hornsvägen och syrran och syskonbarnen strax intill.
Norr om järnvägen. Näe, usch. Fast jag trotsar de västervikska naturlagarna och pinar mig allt som oftast igenom fientligt territorium för en rejäl dos kärleksfull vänskap hos senapsmakarna då och då.