Paul Austers nya roman är inte hans bästa. Men förväntningarna är höga, och kanske är det detta som gör att jag känner mig en aning besviken på boken.
Jag saknar magin i hans språk, skimret och djupet i berättelsen. Det som är så karaktäristiskt för just Paul Auster.
Den här gången handlar det om 28-årige Miles Heller, med hans problematiska relation till sin pappa i centrum.
De har inte setts på sju år, sedan den morgonen Miles råkade höra ett samtal mellan pappan och styvmodern. De talade om Miles. Styvmodern kritiserade Miles och pappan tog honom inte i särskilt bra försvar.
Nu är det hösten 2008 och Miles befinner sig i Florida. Han har drivit omkring de här sju åren, jobbat på olika ställen och flyttat runt.
Miles kommer från en intellektuell medelklassfamilj i New York, hans far är bokförläggare och hans mor en känd skådespelerska.
Allt detta, både sina pågående studier, karriären och hemmet, övergav han den där gången.
Vi får följa honom tillbaka till New York och de människor han möter där. Han hamnar i ett ockuperat hus med en barndomsvän och ett par unga kvinnor.
Alla karaktärerna i boken är speciella människor, lite udda och särskilda, men samtidigt vardagsvanliga och det är lätt att ta dem till sig. Miles är ändå svår att komma in på livet, han är alltför vagt tecknad för att ge det bestående intryck jag väntar mig av en huvudperson hos Paul Auster.
Övergivenheten och förfallet är det genomgående temat.
Det amerikanska förfallet i finanskrisens spår, de som övergivits och övergett, svårigheterna att se förbi detta. Men också sorgen över dem som gått bort.
Ändå känns helheten tillrättalagd och utan sann glöd.