Över kulturklyftan till Kabul
Den danska konstnären Simone Aaberg Kærn flög rätt igenom amerikansk radar, krigsherrars territorier och en bråddjup kulturklyfta. Med i planet satt pojkvännen och SVT-journalisten Magnus Bejmar; resultatet blev dokumentären "Om konsten att flyga till Kabul".
Propellerplan. Simone Aaberg Kærn med sitt flygplan, en fyrtio år gammal Piper-Colt som tog henne hela vägen mellan Danmark och Kabul. Foto: Triangelfilm
Foto:
Simone Aaberg Kærn var i alla fall fast beslutsam om att låta henne försöka, och på kuppen manifestera att luftrummet måste vara fritt. Hon lyfte med sitt fyrtio år gamla, tvåsitsiga propellerplan från Danmark och satte kurs mot Afghanistan. Farial skulle flyga.
För Magnus Bejmar, mest känd för dokumentärfilmer och som programledare för "Sefyr" i SVT, var det självklart att sätta sig i passagerarsätet.
- Jag försökte så klart få Simone på andra tankar, men till sist insåg jag att det var så fräckt att vi inte kunde låta bli att testa. Det var en möjlighet att diskutera västs förhållande till öst, komma med något eget, erbjuda våra förslag till lösningar - och sedan visa hur de kraschar.
Planet lyfte i september 2002, nästan exakt ett år efter 9/11. De första stora problemen uppstår i Iran, dit Simone Aaberg Kærn flög in iklädd slöja. Något tillstånd att flyga över gränsen till Afghanistan går inte att få och visumet till Iran är på väg att gå ut. Vad gör man?
Man flyger. In över Afghanistans gräns, övervakade av amerikanska spaningsplan, utan att svara på radioanropen.
- Vi sket i dem, helt enkelt. Att vi ändå kom fram till Kabul var mer eller mindre en tabbe av amerikanerna, vi slank igenom. I början var jag räddare än jag någonsin varit i mitt liv, men så småningom övergick rädslan i en sorts berusning och sedan i ett rent logistiskt problem - hur skulle vi komma vidare?
Magnus Bejmar säger att när de väl korsat gränsen och undvikit US Air Force upphörde alla lagar. Men då upphör också filmens känsla av hot; paret blir överallt väl mottaget av leende, nyfikna afghaner.
- Det var olika krigsherrar på olika ställen, så då fick vi prata med deras grabbar och nej, de hade väl inget emot att vi flög där... De tyckte ofta det var häftigt att någon kom och hälsade på, det ligger i deras kultur att ta emot resande. Någon gång i Kabul var det väl lite obehagligt när vi inte hann hem innan det blev mörkt, men jag har rest mycket och tycker jag har rätt bra pejl på när det är dags att vända och gå åt andra hållet.
Den enda gången som paret upplevde verklig fara var när de höll på att krascha mot en bergvägg. Den händelsen är inte med i filmen.
Simone Aaberg Kærn och Magnus Bejmar kommer till Kabul, de träffar Farial. Men deras möte är inte bara myskulturellt och fulländat. En konflikt uppstår - och Simone Aaberg Kærn säger vad hon tycker om afghanskt kvinnoförtryck och klanmentalitet.
En västerlänning som skäller ut en annan kultur när saker inte går som hon vill. Scenen är känslig.
- Vi hade naturligtvis många diskussioner kring det, men jag tycker närmast att vi "går med för små skor", som man säger på danska. Vi valde att möta folk i ögonhöjd. Det är ju vuxna människor.
- Vi satt en kväll med tolv män som bara gnällde över att det inte kom nog med bistånd. Till slut blev Simone förbannad och sa att de skjutit sönder sitt eget land: "om ni nu väntar på att få hjälp undrar jag varför ingen orkat lyfta på röven och laga toaletten därute".
Och nu? Nu har Magnus Bejmar och Simone Aaberg Kærn ingen kontakt med Farial i Kabul.
- Efter de danska Muhammedteckningarna vågar vi inte. Det kan vara livsfarligt för henne.
Den 25 maj öppnar en Simone Aaberg Kærn-utställning på Malmö konsthall. Filmen "Om konsten att flyga till Kabul" har fått stor internationell uppmärksamhet och flera priser. Den svenska premiären är den 28 april.
Så jobbar vi med nyheter