Ovanliga långsfredagstoner i Maria kapell

Långfredagsmusiken i våra kyrkor brukar av hävd handla mer om kära minnen än nya, överraskande grepp. Men Bo Ingelberg tog ett sådant igår - fast det egentligen var gammalt, så där 125 år.
Det handlar om Franz Liszts "Via crucis", alltså det lilla oratoriet om den för kristendomen avgörande vandringen med Jesu kors. Det var huvudinnehållet i den Långfredagsmusik som Västerviks församling höll i Sankta Maria kapell och som lockade många dit denna stilla dag.

Såvitt jag vet har man aldrig tidigare uppfört Via crucis här i Västervik. Detta är i och för sig inte så konstigt. Det handlar faktiskt om udda musik. Redan när Franz Liszt kom fram med verket väckte det motstånd. Hans experimentlusta gjorde att den stelstampande kyrkans herrar nästan fick frossa. Så Via crucis kom varken att uppföras eller ens tryckas förrän långt efter tonsättarens död.
Liszt var visserligen ett berömt namn redan under sin livstid, över stora delar av Europa. Men när han åstadkom svarta skvallerrubriker i pressen (det fanns sådan även då!) låg det oftast annat än konstnärlighet bakom. Ett exempel är när hans yngsta dotter, Cosima, var otrogen sin man och fick barn med Wagner! Detta gjorde Wagner och Liszt till fiender länge innan de kunde försonas.
Ursäkta utflykten! Via crusis är ett komplicerat stycke musik, upplagt i fjorton kapitel, kallade stationer. Från "rättegången" framför Pilatus, vandringen till Golgata, korsfästelsen, döden och gravläggelsen.

Orgeln har huvudrollen, och vid orgeln satt Bo Ingelberg. En liten, blandad kör med enstaka solon står för de sjungna budskapen. Förtydligande sådana läste kyrkoherden, Britt Alf, mellan stationerna. Bland soloinslagen tog Elisabeth Ingelberg och Eddy Eriksson hand om de längsta. Elisabeth är ju ett känt sångarnamn i stadens kyrkomusik. Tenoren Eddy Eriksson är en nykomling i kyrkokören. Riktigt vuxen uppgifterna var han kanske inte, men det märkliga blev att hans brist på bravur istället stärkte känslan av äkthet.
Musiken uppfattades alltså redan från början som rent udda. Det går lätt att tycka, än i dag. Liszts vilja att tränga in i kärnan av känslorna kring Golgatavandringen gjorde att han med stort allvar testade nya lösningar.

Av de melodier som passerar är det knappt mer än den på Station 6 som ger igenkänningskänslor. "O huvud blodigt sårat", fyllt av Liszts djupa aktning för Bach, hör, som fristående nummer, till långfredagarnas säkraste inslag.
Britt Alf tackade alla medverkande för upplevelsen och Bo Ingelberg dessutom för initiativet, viljan till förnyelse. Jag tror inte att Maria kapell rymde någon som helst annan åsikt.