Det är nått visst med teater. Det är mer intimt än bio trots att känslorna ofta är överdrivna och allt är lite högljutt.
Kvällens föreställning känns precis så i början, men det tar sig verkligen. Det tar ett tag att komma in i stämningen och är man inte förtrogen med Shakespeares originaltext kan det nog vara lite förvirrande att försöka hänga med, men det ger sig.
Grunden kretsar i den här moderna och lite uppfräschade versionen kring "Företaget", "Rebellerna" och "Ön" och vi rör oss i ett okänt land med okänd fiende. Med det är bara kulisser till den riktiga handlingen.
I centrum står Jago, en rasistiskt, svartsjuk och intrigerande anställd som vill förgöra den unge Othellos lycka genom att sprida rykten. Othello är en uppkomling med charm och begåvning och han är nygift med Desdemona, en kvinna som egentligen står över honom i den sociala hierarkin.
Svartsjuka, hat, intriger och dåligt ölsinne spelar alla Jago i händerna när han försöker krossa de ungas lycka.
Efter den inledande tillvänjningen börjar det verkligen märkas att skådespelarna kan sina roller bra, och de mindre utspelen sitter verkligen. Sceneriet är sparsmakat och intressant. Tekniken gör också intåg i pjäsen, hjälper den framåt och blandar filmiska uttryck med teaterns mer klassiska gester och manér. Bilder från övervakningskameror kompletterar bilden och för handlingen framåt på ett väldigt skickligt sätt och det blir spännande.
Othello spelas skickligt av Francisco Sobrado och Jagos krävande roll axlas väldigt väl av Douglas Johansson, bland annat känd från flera Wallanderfilmer. Kemin dem emellan är lysande och gör föreställningen laddad.
Att omsätta klassiker till vår samtid är ett beprövat knep och med Shakespeare går det väldigt bra. Hans texter handlar nästan alltid om mänskliga brister och fel, något som alla tider får sin beskärda del av.
Under kvällens föreställning på ett nästan fullt Bryggaren verkar den anpassningen sömlös.