Otack är världens lön

Det är ibland svårt att bedöma litteratur, veta med vilka måttstockar man ska mäta kvaliteten och med vilka glasögon man ska bedöma bokens syfte. Ännu svårare blir det när man läser en faktabok som är skriven skönlitterärt. För vem har rätt att bestämma vad som är sant? Vem säger att en bok blir bättre för att den berättar sanningen, än en som berättar något som kan vara sant. Vem säger att objektivitet är ett måste vid en biografi? Alla dessa frågor väcks hos mig när jag läser den här boken och ännu mer när jag skriver om den. Richard Baer är inte vilken författare som helst, han är psykiater och har behandlat den Karen som boken handlar om. Boken skapar ett moraliskt dilemma, för när en psykiater skriver en bok om sin behandling av en patient med personlighetsklyvning, 15 personligheter alla skapade ur olika trauman som bor i en kropp och tillsammans bildar en person som styrs av dessa personligheter i olika lägen, så blir det svårt när han gör det med ett skönlitterärt anspråk. Hade den här boken getts ut som faktabok med en strikt psykologisk skildring av Karens tillstånd och tillfrisknande så hade jag lättare kunnat svälja det hela.Det är snarare en roman och Richard Baer är personlig i sitt tilltal och dessutom har ett berättarspråk som skulle göra många författare avundsjuka. Det blir en fråga om utnyttjande, han utnyttjar en psykiskt sjuk kvinna som han hjälpt till ett bättre liv. Under behandlingen växer en stark vänskap fram mellan dem, på gränsen till kärlek.Men att han skriver boken själv känns för mig som att han blir ytterligare en man i raden som utnyttjat Karen; sexuellt, emotionellt och ekonomiskt. Karen har sedan barnsben blivit utnyttjad av andra, av sin psykotiska far och farfar, av den lokala prästen, den lokala polisen, av sin man i vuxen ålder och nu även av Richard Baer. Att Richard Baer skriver en roman om hennes elände och skor sig på det, Karen som känner en evig tacksamhetsskuld, är i mina ögon ett övergrepp nästan lika hårt som de övriga som Karen fått utstå genom livet. Det tog mig ett bra tag att ta mig igenom boken, då jag hade väldigt blandade känslor av fascination och äckel. Till slut blev jag för äcklad och fick lägga boken ifrån mig. Äcklad för Karens livsöde, äcklad för hur Richard Baer skriver om en sådan tragedi och äcklad för att min redan svarta människosyn blivit en nyans svartare av den här boken. August Strindberg skriver i Ett drömspel: "Det är synd om människorna". Det är verkligen synd om människorna, om sådant som händer Karen får hända och hon dessutom får utnyttjas ännu en gång, av den man som hjälpt henne tillbaka till livet. Trots det så kan jag inte låta bli att säga att boken är bra i och med sitt berättarspråk och sitt viktiga ämne, hur den skildrar ett öde men trots det kan ha ett ljust slut. Det är bara omständigheterna runt boken som gör mig förtvivlad. Men allt är inte svart eller vitt, och den här boken är bra exempel på litterära gråskalor.