Orkesterföreningen - vilket storband!

Orkesterföreningens stora orkester var inte sig lik igår kväll på Bryggaren. Den var större än vanligt. Och yngre. Betydligt yngre! Självklart fanns den viktiga kärnan på plats, både bland stråkar, träblås och brass. Plus lite stöd från Camerata Nordica, fast bara tre den här gången. Men där satt fler elever från Musik- & Kulturskolan och Gymnasiet än normalt. På fler än ett sätt kändes det som om orkestern var förvandlad till ett riktigt Storband. Jag räknade till drygt sextio instrumentalister. Det lät övertygande bra dessutom. Sören Petterson leder orkestern med lugn, tydligt fast hand.

Den filmmusik som konserten bjöd på stärkte storbandskänslan. Inte heller i publiken var det riktigt sig likt. Även den var yngre. Och det kom liksom en extra spänning i luften när dirigenten Sören Petterson gjorde entré. Med en trollkappa svept över axlarna och slog han igång orkestern med ledmotivet ur Star Wars, inte precis någon alldaglig film. Och den vägen var utstakad för hela konserten.
Filmstudions ordförande, gymnasierektorn Staffan Erlandsson var påpassligt engagerad som konferencier och berättade ledigt mellan varje nummer om filmerna, skådespelarna och kompositörerna bakom all musik. Breakfast at Tiffany´s, Blåsningen, Dansar med vargar, Doktor Zhivago, Chaplins gamla Rampljus och ett långt medley ur James Bond-filmer kom med under första akten. "Lara´s theme" ur Zhivago-filmen vill jag särskilt nämna för det snygga arrangemangets skull, signerat Petter Carlsson här i Västervik.

Ett annat och annorlunda arrangemang var musikskolerektorn Peter Anderssons stråkbearbetning till den älskade melodin "Cavatina" ur filmen Deer Hunter. Det var där gitarrsolot kom in, det jag nämnde i lördagens rapport från fredagskonserten i Tingshuset med Jakob Henriques. Här var det Christer Davidssons tur att visa sin gitarrkonst. Den skäms minsann inte för sig, även om Bryggaren inte direkt har önskeakustiken för finkänsliga gitarrsolon.

Upptakten efter paus bröt upp den stillsamma atmosfären. En rad sångare trängde sig upp bakom orkestern på scenen, säkert sextio de också. Det var elever på Gymnasiets estetiska program men också sångare från kören Cantabile. Blandningen är naturlig. Ledare för båda körerna är ju Ingrid Lindebratt, själv lärare på Gymnasiet. Men hon syntes inte till.
Istället besteg en till synes okänd figur dirigentpulten och började röja med sångarna för att komma igång. Men några opponerade sig och gjorde kart för den självsäkra uppnosingen (spelad av Johanna Rönnlund) att det faktiskt var en professionell körledare på gång som nog borde ta över ledarskapet. Detvillsäga Ingrid Lindebratt.

Det hela var helt enkelt en ärtig sketch, utformad av Bisse, dramapedagogen Beatrice Johansson-Jansson. Så där stod äntligen Ingrid Lindebratt och fick körsångarna att rätta in sig på sina stämplatser.
Två nummer blev körens, med friska röster. Det första var programmets enda svenska inslag, Gabriellas sång ur Kay Pollaks film "Så som i himmelen" där Stefan Nilsson gjorde så sköna musikarrangemang.
Lejonkungen, E.T. och Hook (eller Kapten Krok) var filmer som också kom in mot slutet av kvällen innan det var dags för final med hela buketten ur filmernas film, Sound of Music. Tänka sig, det är 40 år sedan den kom och överraskade hela filmvärlden och gjorde Richard Rodgers till en tonsättarhjälte. Mer passande slut på en kväll med filmmusik finns nog inte.