Orgel- och stråkglans i Sankt Petri kyrka

Om man talar om stråkkonserter i Västervik tvivlar ingen på att det handlar om Camerata Roman. Fredagskvällen i Sankt Petri kyrka blev ett undantag. Dit kom Camerata Romans kronobergska släkting, Musica Vitae. Och huvudanledningen var något extra välkommet. Växjöensemblen, i stort lika stark och vittfaren som vår egen länsensemble, skulle spela Francis Poulencs mästerliga "Konsert i g-moll för orgel, stråkorkester och pukor".
Undra på att det kom mycket folk!
Så det var uppe på läktaren vid den mäktiga Marcussen-orgeln konserten startade. Vid orgeln självfallet församlingens egen soloorganist, Bo Ingelberg. Lite nervös innan kan man tänka sig. Repetition förutom genomgången någon timme innan konserten hade det inte funnits tillfälle till. Men allting satt vackert. Och personligt liksom nästan ingen liknar någon annan av alla inspelningar som gjorts under 1900-talet andra hälft.
För Musica Vitae var problemet mindre. Ensemblen är ute på en turné förbi sju kyrkor med detta program. Och på fem av de sju hållplatserna, alltid med lokala organister, är valet Poulenc. Alternativen var Händels Konsert för orgel och stråkar i B-dur eller Haydns motsvarande i C. Turnéns två kvinnliga organister hade valt Haydn/Händel, männen genomgående Poulenc.
Så är det också fråga om enastående musik, detta Poulenc-verk från 1938. Och det året måste man hålla i minnet. Ondskan började sjuda i Europa och sår av rädsla blöda. Hela verket slåss mellan ytterligheterna, hopp och fruktan.
Efter Poulenc marscherade Musica Vitae genom kyrkgången upp till koret för konsertens andra del, och då handlade det uteslutande om stråkar.
Först tre korta, lustfyllda menuetter av Franz Schubert. Han skrev dem som 15-åring för hemmakvartetten med pappa på cello, två violinbröder och han själv på viola.
I och med flytten till koret kunde vi också bekanta oss med konsertens dirigent, 30-årige norrmannen Eivind Gullberg Jensen. Det är uppenbart inte bara det egna landets pojkar som den finske dirigentprofessorn Jorma Panula hjälpt fram till världsnamn. Eivind Gullberg är på god väg. "Ett stjärnskott" har flera musiktidningar haft som rubrik.
Nästa nummer var ett uruppförande, en beställning av Musica Vitae. Det handlar om svensken Joakim Sandgren och hans "Souvenir 1" för stråkar. Stockholmaren Sandgren (född 65) med både Musikhögskolan i Stockholm och Ingesund i Arvika bakom sig är idag mest verksam i Paris och börjar göra sig ett namn där. Då handlar det även om datorstödd komposition.
Sandgrens språk i "Sovenir 1" känns mer som en akvarell med tunna linjer över plötsliga flöden.
Självfallet skulle stycket även kunna spelas à la Camerata Roman, dvs utan dirigent, med försteförsteviolinisten som ledare, "Stehgeiger". Men dirigentskapet underlättar här, för kvällens konsertmästare, Dieter Schöning, hade det allt nog komplicerat med sin egen stämma utan att också behöva snegla över hela fältet. Den här typen av okända inslag i ett konsertprogram är angelägna. Vi måste få lära känna dagens musik, hur behagfullt det än kan vara att luta sig tillbaka i romantiken.
Ett sådant och ljuvt exempel är Carl Nielsens "Liten svit för stråkar" från 1888. Det var hans debutverk, uppfört på Tivoli i Köpenhamn när han var 23 år. Andra satsen väckte sådant jubel att publiken skrek "en gång till!" fast på danska.
Publiken i Sankt Petri höll sig tyst. Men att det var lyckliga lyssnare som gick därifrån, det syntes på ögonen.
I kväll spelar Musica Vitae i Malmö, på söndag i Vetlanda och därmed är turnén "Orgelfest" över.
Välkomna igen, utbrast kyrkoherden Britt Alf i tacket, och det är inte svårt att instämma i.