Ordens styrka finns i Aase Bergs poesi

Aase Bergs poesi har uppehållit sig kring det sinnliga från första början: kroppen och det animala. Mer och mer har diktningen inriktats mot leken med orden.
I samband med att hon blivit mamma ställs intresset för kroppsorganen och språkfunktionerna i delvis nytt ljus. Erfarenheterna av barnet som biologisk varelse och språkutvecklingen som något att erövra världen med gestaltas i en poesi som starkt erinrar om konstruktivistisk lyrik.

Så vill jag beskriva hennes femte diktsamling Loss. Ett slags nonsenslek som skulle förlora sig i trams om inte Berg hyser en så stark tilltro till språket som hon gör.
När hon skriver "samla samma lika" och det är allt som sidan innehåller, något som med olika ordkonstellationer pågår i över tvåhundra sidor, kan man ju fråga vad det handlar om.

Varför jag inte tvekar att tilldela poesin en styrka har att skaffa med just detta att Berg inte dekonstruerar barnvisorna och allt det andra som uppfyller konversationen i barnkammaren. Vad som redan är dekonstruerat behöver rimligtvis inte brytas ner. Ordkonstellationerna som bildtecken får grepp om sinnena..
Genom dessa transformationer av kroppar, organ och det köttsliga via språkets många faser når dikten åter till det kroppsliga. Något fysiskt självklart gör att dikterna trots allt känns hanterbara.
I denna allvarliga lekfullhet möter en glädje som inte har ett dugg med flams att göra. Det är roligt på ett intressant sätt att läsa Aase Bergs nya dikter.