Ord som dörrar in

Mer än i många andra möten med vårens poesiutgåvor, kan det vara klokt att ha i minnet att en dikt är en språklig struktur, när vi närmar oss Johan Jönsons diktsamling Monomtrl. Spelet mellan orden och begreppen i strukturen är en gestaltning av något utanför texten. Det innebär att orden inte endast berättar om, utan också är ett direkt uttryck för detta ?berättande?. Snart sagt varje sida ger exempel:
VAD BETYDER NÅGOT?
Extrema försök.
I ingen riktning.
Ingenting.
Allt.
o
diskontinuiteter mot
det centripetala
förintandet i
omniljus-
hastighet
Johan Jönson överlämnar en diger lunta att begrunda, där struktureringen av orden i texten blir en del av innehållet, liknande vad många konstnärer visar som färg- och formspel i en målning; mer detta än att ?föreställa? i ordets ikonografiska mening. För drygt ett kvartsekel sedan var det vanligt i vårt land att skriva lyrik på detta okonventionella sätt.

Jönsons diktarrangemang kan vid en hastig genomläsning förefalla obegripliga. Leklusten blir ett manér utan djup. Jag vänder mig mot en sådan uppfattning.
I själva verket är det en dystopi som möter. En mörk framtidsbild, som inte väntar någon gång då, utan som redan, och sedan länge, existerar i samhället. Det är för enkelt att påstå att om Kafka levt idag och skulle skriva en lyriksamling över sakernas tillstånd, människors fasor, så skulle en liknelse som denna kunna utgöra en tänkbar vägvisare in till Jönsons dikter.
Godtyckligheten, främlingskapet, kampen mot överheten i vilken form den än visar sig, förenar likafullt åtskilligt i de bådas texter.
I en värld där ondskan slår individerna, är det knappast förvånansvärt att människan lika mycket som hon tar avstånd från det mörka, dras in i spelet och blir dess tjänare. Tanke, ord och handling, allt samverkar i de strukturer som uttrycker tillståndet i Monomtrl.