Ömsinthet blandas med språklig leklust

Petter Lindgrens tre första diktsamlingar (1994-2000) kan kanske betraktas som en trilogi, i alla fall som trillingar. Ett slags pojkårens busiga, men för den skull aldrig annat än seriöst utforskande av omvärlden, som följer den vuxne med in i medelåldern, läser jag som en det minstas gemensamma nämnare.
Inför en femte bok, Landskapet, som nu är aktuell, infann sig vissa dubier, berättar Lindgren. Men ledan inför det durkdrivna hantverket skingrades, och om hur detta kom sig, får vi veta i efterordet, där han berättar: ?Utgångspunkten för den här boken är ett tjugotal brev som min morfar skrev mot slutet av sitt liv&?

Tack vare de biografiska notiserna, ? morfadern växte upp i Stockholms skärgård, utbildade sig till ingenjör, umgicks som hygglig morfar med pojken Petter när denne var liten, men gömde också på en sorg, ett vemod som kunde vara nog så allvarligt ? skapas ett raster som behövs för att de spretande ordrevorna ska få fäste över boksidorna. Notiserna blir till dörrar in i texten för den utomstående att gå igenom. Poeten skriver:
Karlavagnen
lyser över landskapet
Landskapet börjar bli skumt
Kan Karlavagnen läsa de här krumelurerna?
Petter Lindgrens poetiska idiom förenar något så sällsynt som ömsinthet och en slags nonchalant språklig leklust med uttryck för människors sårbarhet.
Utan att någon gång, förutom i själva kommentaren, berätta om morfar ingenjörens fascination inför teknikens värld, tar dikterna mig tillbaks ett halvt sekel, lite drygt kanske, till idag föråldrade experiment och läroböcker. En tillvaro som gick att begripa, som gick att lära sig, som kunde hanteras, till och med lagas när något tekniskt gått sönder. Vem kan påstå något sådant om vår egen tids ingenjörskonst?
Denna trygghet, fastän mången skolelev, fick läsa sina ögon trötta över fysikböckerna, och svära förbannelser över sega läxor, den gången, och utan att som individ nå fram till någon självklar personlig lycka, förmedlar Petter Lindgren med värme.

Naturligtvis bidrar bokens illustrationer till att skapa atmosfär; illustrationer hämtade ur ett av morfaderns övningshäften i elektroteknik.
Kryptiskt, men likafullt glasklart, skriver Lindgren om sitt projekt: ?Mer än som en bok om min morfar ser jag Landskapet som resultatet av en sondering i främmande terräng. Vad jag hoppats att få syn på i denna terräng vet jag inte, möjligen en skymt eller en flik av det som Abulafia kallar för ?den tillkommande världen?, den himmel som varje bokstav och mänskligt uttryck bär med sig som ett paraply.?
Det är vackert så!