Ömhetens märken

Dikterna i Bruno K. Öijers senaste samling, Svart som silver, är lika vackra som titeln antyder. Ödmjukt och sanningssökande strävar författaren efter något som gått förlorat på vägen. Det tycks mig som om Bruno K. Öijer är trött på figuren Bruno K. Öijer. Genom en resa tillbaka till barndomen vill han nå en utgångspunkt för det slags frihet som många eftertraktar i en värld där det kan vara svårt att ha tillgång till äganderätten av sig själv. Ett liv innehåller mycket vrångt, mycken smärta och sådant som skadar. Men det verkar som om Öijer inte imponeras av dessa trauman. Med en generös armrörelse vill han uppmärksamma det omhändertagande i tillvaron. En dikt avslutas:[De ser inte]märket
det fullt synliga greppet om handleden
från någon
som förde den här människan över floden
ledde henne in i trädens skuggaTonen i dikterna är försonande. Det går att ana självbiografiska inslag i flera passager. En underbar dikt om barndomens kakelugn och ett misslyckat försök från den vuxne mannens sida att få kontakt med sig själv som barn ger exempel. Kakelugnen liknas vid en drottning i sin vita dräkt. Kanske en symbol för modern som också hon värmde vad fruset var. Så mer än att anklaga livet - allt och inget som varit - tycks poeten framkalla bilden av den ömhet han mötts av. En flicka får uttrycka budskapet i den avslutande diktsviten "Aldrig". Hon hävdar:ni har
missförstått allt
sa en tonårsflicka
han har bara skrivit en enda dikt
och den handlar om förlorad kärlekDen naturliga frågan efter läsningen av Svart som silver har att göra med vilket Öijers nästa steg som lyriker blir? Tveklöst har resan bakåt i tiden inneburit en önskan om annorlunda poetiska vägval inför framtiden.