Om vår egen samtidshistoria

"Tali-Ihantala 1944 - Slaget om Finland" är en problematisk film, och en film som är svår att recensera. För det första är det ingen bra film. Den är en sorts odramatiserad dramadokumentär där avgörande skeenden under fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen refereras snarare än gestaltas. Det finns ingen dramaturgisk kurva, du lär aldrig känna människorna, det är allvarliga män med kartor, allvarliga män vid kanontorn, allvarliga män med bandage och allvarliga män som kommer in, skjuter, spränger, ropar och dör. Väinö Linnas "Okänd soldat" är det främsta verket om den här tiden. "Tali-Ihantala 1944" skulle kunna ha "Okänd soldat" som undertitel. Okända förblir de. Den här typen av krigsfilm övergav Hollywood någon gång runt Vietnam, när man insåg att för att kunna känna något för en rollfigur måste den ha ett namn, en berättelse, en bakgrund. Men samtidigt. Tusentals svenskar slogs frivilligt på Finlands sida medan resten av Sverige satt bredvid, gnällde och somnade om. Det är ju jävligt lätt att fortsätta traditionen och gnälla på filmen i stället. Filmen som berör vår egen samtidshistoria och berättar om människor som ser ut som en helt annan art - sådana som fryser, svälter och dödas för att försvara sin frihet - men som skulle kunna vara våra pappor och farfäder, människor från den tiden då "jobbigt" inte betydde att det fortfarande är fem dagar kvar till barnbidraget.