Om tillvarons ofullkomlighet

Om den haltande världen, skriver poeten Björner Torsson i sin tionde diktsamling, I den benkvarn. Om disharmoni i det egna jaget, men strängt taget en kluvenhet som i sig utgör en oundviklig beståndsdel i jakten efter kunskap. Om den fåfänga jaktens nedlagda byte inför vilket jägaren inser att ofullkomlighet är en del av resultatet:
Nej, det kanske inte räcker
med att gå itu
En liten skärva
måste också slarvas bort
För att materian
ska börja halta runt och leta
Och drömma om sig själv, i allt större cirklar
och aldrig hitta hem igen

På ett annat ställe skriver Torsson: ?&Och att jag till sist måste kapitulera inför världens mångfald.?
I vinterns dikter är krumsprången borta, som inte sällan mött läsaren i Björner Torssons diktsamlingar. Visserligen leker han också nu, blandar in barn- och ungdomsböckernas galleri av mer eller mindre kända figurer, men det övervägande intrycket är att textsjoken inte helt lätt låter sig forceras. Fram står kompakta texter där en eventuell utplacerad Ariadnetråd, snart visar sig ligga avklippt i tankegångarna.

Måhända är detta tilltag likafullt en lek med läsaren. Fångade i labyrinterna ska den som finner mödan värld vistas en längre eller kortare tid för att med osäkerhetens nymornade ögon återvända till en tillvaro utanför bokens pärmar som inte visar sig vara mindre lättdechiffrerad. Absurditeternas försonande humor.
De rika, och nödvändiga, referenserna, pekar mot en andlig dimension i tillvaron, förvaltade av tänkare som Habackuk och Augustinus. Men att dra bestämda slutsatser av detta skulle vara förhastat. Tillvaron låter sig inte fångas i en enda formel. Mångfalden ställer krav på människor att hantera komplexiteten. ?Alla tings asymmetri?, skriver Torsson.