Jens familj sitter fast i något kletigt och kladdigt, familjeångesten står som spön i backen och diverse händelser och minnen löses upp och blir till en sörja av tragik med inslag av resor till Danmark, tågolyckor och undran varför man håller ihop. Nu har jag sammanfattat den här boken i en mening, jag minns i sanningens namn inte mer än fragment av handlingen, kan inte förklara när folk frågar mig om handlingen och vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om boken. Jag känner inte riktigt att den lämnat några spår utan försvinner bort som medelmåttig litteratur. Jag kan lättare återge handlingen i Liza Marklunds böcker eller böcker jag läste som barn än att jag kan förklara den här boken. Men det kanske inte är det som är meningen med Mats Kempe, han kanske inte vill bli ihågkommen för sina handlingar, utanför sitt expressiva språk. Men då har vi genast ett nytt problem, kan en bok överleva bara för en sån sak som ett expressivt språk? De flesta litteraturvetare är överens om att Karl Jonas Love Almqvists Det går an inte är något mästerverk, men det är en viktig bok för sin tid då det är en idéroman som betydde mycket för sin samtid. Vissa litterära verk kan överleva sin tid genom att de tillfört något eller sagt något nytt, men ytterligare en bok om medelklassens förfall som är skriven på svårgenomtränglig prosa är inte en av dem.
Ny bok
Mats Kempe Tiden angrips först, resten är oviss väntan Norstedts
