Hårdrock är en musikgenre som har dödförklarats flera gånger – men alltid överlevt. Mitt avgörande möte med hårdrock var när jag som tonåring första gången hörde Led Zeppelins andra album. Det var i mitten av 70-talet när jag sommarjobbade på Vimmerby stadsbibliotek. Samtidigt som jag katalogiserade en klippsamling lyssnade jag systematiskt igenom bibliotekets LP-skivor. Trots att jag hade hyfsad koll på Jimi Hendrix kosmiska blues, så öppnade Led Zeppelin en ny värld för mig. Redan inledningsspåret ”Whola lotta love” var som en musikalisk orkan. Uppdaterad blues framförd med en kraft som inte gick att stå emot. Därefter upptäckte jag hårdrocksband som Black Sabbath, Deep Purple, Mountain och Blue Öyster Cult. Men när punken slog igenom 1977 gick mitt musiklyssnade in i en ny fas. Även om jag inte slutade att lyssna på hårdrock, så var det istället band som Clash och Sex Pistols som fångade mina motstridiga känslor av uppgivenhet och längtan efter revolt.
När punken tappade mark i början av 80-talet fick hårdrocken nytt liv. Men bland svenska musikjournalister stod hårdrock inte högt i kurs. 1980 var det till exempel en kritiker på Aftonbladet som skrev att ”finns det en jukebox i helvetet, så spelar den säkert hårdrock”. Jag tyckte själv att det var för mycket teater och lite väl många powerballader under några år. Det var först med grupper som Entombed, Napalm Death och Metallica som metal rocken fick tillbaka sin trovärdighet. Banden spelade snabbt, hårt och tungt. Musiken kändes både hotfull och provokativ. Heavy metal exploderade i en djungel av subgenrer: death metal, doom metal, speed metal, thrash metal, grunge etc. Äntligen var det på riktigt igen!
Några år senare blev System of a Down ett av mina favoritband. Det var en solokonsert med deras sångare Serj Tankian som definitivt väckte mitt intresse. Gruppen räknas som ett alternativt metal band, men är svåra att placera i någon speciell genre. System of a Down kommer från Kalifornien och medlemmarna har armeniskt, libanesiskt och amerikanskt ursprung. Samtliga i gruppen har släktingar som mördades under det armeniska folkmordet 1915. Det är inget uttalat politiskt band, men medlemmarna har bland annat engagerat sig för att sprida kunskap om folkmordet och att protestera mot USA’s politiska inställning till krig.
System of a Down skivdebuterade 1998 och tre år senare kom deras mästerverk och genombrott ”Toxicity”. Skivan är producerad av Rick Rubin som även har satt sin prägel på bandets fyra övriga album. (Det var Rick Rubin som låg bakom Johnny Cash sista skivor.) ”Toxicity” är typisk för gruppens musikaliska vision. Musiken är dynamisk och komplex. Intensivt brutala partier bryts mot vackra melodislingor som flimrar förbi innan attacken tar över igen. Thrash metal, armenisk folkmusik, politiska fraser och dadaistiska utfall sammanfogas med en enastående teknisk precision. Allt på en gång. Om det finns en jukebox i himlen, så spelar den förhoppningsvis System of a Down!