Olle Adolphsons litterära konstnärsskap

Som liten hörde Olle Adolphson den norska visan om Blåman. Pojken som fått getabocken som lekkamrat, sörjer sin vän när det står klart att björnen rivit killingen. Sorgen drabbar Olle och tillvarons hot ska följa honom genom livet. Charlotte Ulmert uppmärksammar läsarna på Olle Adolphsons litterära konstnärskap och dess bakgrunden. När väl sammanhangen är på plats framstår det som fullt rimligt att tolka åtskilligt, kanske allt, vad Adolphson skrivit i ljuset av denna insikt:

"Blåman, Blåman, ge mig svar,
kom och lek som alla dar.
Inte ännu, Blåman min,
får du dö från pojken din."

Barndomens utsatthet, kärlekens sårbara väsen, tidens gång, årstidernas växlingar och grävmaskinernas härjningar, allt är kända teman i hans diktning. Det mesta i Adolphsons rika produktion hittar en minsta gemensamma nämnare i hotet om uppbrott. Skulle texterna stanna i nostalgi, eskapism, sentimentalitet och separationsångest, skulle de inte nämnvärt skilja sig från schlagertexternas och de politiska kampvisornas retorik. Nu är inte fallet så. Tvärtom! Ulmerts många och inkännande analyser och tolkningar visar diktarens ytterst medvetna arbete i strävan att nå bortom det lättköptas retorik.
För att vara en akademisk avhandling ter sig boken om Olle Adolphson lättläst. Författaren börjar med den unge romantiske författaren och dennes 50-tal, fortsätter med kabaréårens visor för att sedan kronologiskt avancera fram till sena tiders produktioner, CD:n Älskar inte jag dig då (1994). Finurligt, utan att bryta kronologin drastiskt, presenteras texterna tematiskt. Ulmert är generös med rundmålningarna. Nästan varje visa, känd som mindre känd, belyses ur flera olika aspekter; litterärt, socialt, tidsfärg, inte sällan exponeras ett existentiellt bråddjup.
Somliga hyllar texten till 34:an, andra Signaturen Karlsson Evig vår. I samband med Olle Adolphsons bortgång i våras, utnämner en minnestalare i God morgon världen Trubbel till den bästa svenska kärlekssången alla kategorier. Själv har jag i den drömska Sommargylling en favorit som med sin sensommarstämning ofta målas på trumhinnorna.
Boken om Olle Adolphsons texter visar sådant vi redan kände till. Men precis som sångaren själv, vid framträdanden och på skivkonvolut, vill berätta om bakgrunden till respektive text, belyser Ulmert också okända inslag. Mer och mer framstår det klart att Olle Adolphson ville överlämna sin visa som en vädjan om en mänsklig gemenskap och visan blev en gåva.