Olgas historia - en resa med ständiga uppbrott

Olga Junters stund på jorden blev sällsynt händelserik och dramatisk. Tre gånger fick hon lämna allt och fly hals över huvuden för sitt liv.
Den första gången från Ryssland under revolutionen, den andra från Tientsin i Kina när japanerna invaderade och den tredje från Shanghai när kommunisterna stormade in.
Nu har Olgas dotterdotter Stephanie Williams tecknat ner hennes minnen.

Det är en i många stycken fängslande berättelse om en kvinnans kamp för att överleva under svåra förhållanden. Dessutom elegant översatt av Ing-Britt Björklund.
Stephanie Williams är journalist och arkitekturskribent. Hon bor i London och den sista tiden i mormoderns liv levde de nära varandra.
Hon fick då en klarare bild av de prövningar som Olga hade genomlidit. Efter mormoderns död forsatte hon sin kartläggning och besökte bland annat släktingar i Ryssland.
Hon fann människor som tvingades leva liv som känns väldigt avlägset och ogripbart för oss bortskämda välståndsbarn. Vi som har sluppit alla försakelser, krig och ofärd.

Olga föddes långt borta i det ogästvänliga Sibirien. I staden Troitskosavsk, nära Irkutsk, nästan på gränsen till Mongoliet. Familjen var relativt välbärgad. Året var 1900.
Skildringen av hennes uppväxt är fängslande och berättar om en lycklig familj som levde ett rikt liv på alla vis - både materiellt och emotionellt. Under inbördeskriget blev livet svårare för alla.
Olga och familjen tog parti för det vita och tog aktiv del i motståndet mot bolsjevikerna. Olga agerade kurir och förde vapen till sina bröders förband med häst. De fick alla betala ett högt pris.

När revolutionen var genomförd stod Olga och familjen på de besegrades sida. Bolsjevikerna hade vunnit.
Olga tvingades fly via Vladivostok till Kina - till staden Tientsin - med rubiner insydda i underklänningen som en liten kapitalförsäkring?
Hon fick aldrig återvända till Sibirien - aldrig återse sina nära och kära. Såren läkte aldrig. Skräcken för KGB och den kommunistiska terrorn förföljde hennes ända till slutet.

I Tientsin träffade hon sin blivande make. En engelsman som kunde ge henne trygghet - men kanske inte så mycket mer. I alla fall inte den kärlek hon längtade efter.
De flyttade till Shanghai. Hon födde en dotter, författarens mor. Och drygt tio år senare en son med Downs syndrom. Han dog tidigt.
Beskrivningen av livet i Sibirien, av barndomen och uppväxten är den del av boken som känns starkast och berör mest.
Skildringarna av hur livet tedde sig på den tiden i den otillgängliga delen av världen är lysande.
Det var ett svårt liv på många vis. Livet bland britter på koloniala klubbar känns som vi har läst förut.
Dessutom blir författaren lite mångordig ibland och fördjupar sig väl mycket i triviala vardagsbestyr. Det är synd.
Det sänker tempot och förtar en del av den märgfulla barn- och ungdomsskildringen. Berättelsen hade mått bra av en stramare redigering - en redaktör som vågat stryka bland de många orden.