Öland slutar aldrig att fascinera

Det fanns möjligen en tid då frågan när Anders Johansson skulle avsluta inventeringarna av det öländska landskapet - dess människor och kultur - dök upp i samband med en ny landskapsbok. Men det var åtskilliga volymer sedan. I dag inser vi som följer hans produktion, texter och fotografier, att företaget såväl breder ut sig över areal och tid, som att intresset borrar sig djupare och djupare ner i kalkstenen, varför inga gränser för bokutgivningen är att sikta över Östersjöhorisonten. Vårens bok uppehåller sig kring mittlandet och heter följdriktigt Öland. Mittlandet.

Hos Nicolaus Vallinus, vars bok Om Öland kallats Ölands första landskapsbeskrivning (skriven en mansålder innan Linné gjorde sin resa på ön), får vi veta att Medellandzskogen var ett begrepp redan under 1600-talet, om än mycket glest bevuxen med skog. Notisen är intressant, men ger också besked om hur Anders Johansson i denna volym på ett framträdande sätt ofta citerar andra författare. Sålunda refererar författaren till en artikel i DN (20 augusti 1976) där Mauritz Edström redogör för ett besök vid Kapelludden i Bredsätra socken.
Johansson skriver: "Han hade sett solen sjunka över Kalmarsund och det småländska fastlandet och sedan fått en ingivelse och raskt kört över Öland ut mot Kapelludden på östra kusten. Medan han betraktade kapellruinen, Gellerstedts fyr och stenkorset steg månen ur havet. Plötsligt insåg han den alldeles självklara betydelsen: - Östan om sol och västan om måne, det är naturligtvis just där jag råkar befinna mig på Öland. Eller där vi alla finns. Säkert är det detta sagorna lurigt har menatAllt finns just där sagoläsaren befinner sig i sin fantasi." Sagans ö kan uppenbaras lite varstans, det är sant, men den framträder inte desto mindre när månen och solen visar varandra sina ansikten över firmamentet en sommarkväll på Ölands ostkust.

Boken om mittlandet visar i disparata kapitel om vad som timat på ön, och då vet den initierade att händelserna inte begränsas till berggrundens framväxt eller att en makaofjäril spänner sina vingar en sommardag över ängen. Att den svarta storken tagit på sig sin vita T-tröja och seglar över askens frostkänsliga lövhyddor. I kapitlet "Kulturkrocken i Ytterrör" redogör Johansson för Wolkoff-dramat som utspelades i början av förra seklet. Historien avslöjar i skenet av mordet på den unga flickan Greta om hur psykopater genom sin dubbelnatur förmår duperar omgivningen. Inte alltid går det så långt som i denna tragiska historia att en människa mördas, men säkert finns det personer som kan vittna om hur de i kontakten med en "Wolkoff" fått livet beskuret i mentala likvideringar under kortare eller längre tidsspann.
De många fotografierna av Anders Johansson är denna gång, som alltid, ett äventyr i dokumentation och skönhet.