Ointressant berättelse

Varför, tala om det för mig, varför skrivs sådana här böcker fortfarande? Den som ringer mig och faktiskt kan berätta varför jag skall bjuda på fika (eller en bulle i alla fall). Det här är sådan litteratur som absolut inte tillför världen något, att berätta om olycklig kärlek är gjort, gammalt, passé och totalt ointressant. Det finns inget mer att säga om den saken, inte av den här boken att döma i alla fall.

Jag minns knappt handlingen, då det är så beigt alltihop. Personerna, storyn, plotten, allt. Beigt, platt och tråkigt. Allt är sagt och gjort. Anders, killen med författardrömmar som skriver imaginära intervjuer med sig själv om hur synd det är om honom och hans arbetarbakgrund (är det någon som gråter redan, det är bara så patetiskt), Silja med den finska olyckliga mamman, Silja är kär i sin bästa kompis Anders som är kär i Sanna, med chokladbrun hy (snälla sluta med den metaforen, sluta, sluta, finns det ingen barmhärtighet?). Jag bara orkar inte med detta, detta är sådan litteratur som får att skämmas som skribent, varför skriver man sånt fortfarande? Vad vill man säga, vari ligger budskapet? Finns det något under ytan av klichéer ifrån arbetarklassens värld. Anders blir ingen Strindberg (bevare oss väl från dessa Strindberg/Ulf Lundell wannabeer). Snälla Ingrid Olsson, sluta skriva såna här böcker, jag ber.
Är det så svårt att skriva att moderna böcker om kärleksproblem, det måste finnas historier som inte är berättade förut, av olika författare, i olika sammanhang. Förlagen måste ta sig i kragen och sluta ge ut dussinböcker, en Harlequineroman är mer fantasirik än det här. Jag säger som det igen; sluta, sluta, finns det ingen barmhärtighet? (Citat av Jonas Gardell, från showen "Livet").