Oengagerat och korkat manus

Föga förvånande var dock uppföljaren från 2004 bullrigare, mer ansträngd och allmänt sämre.
När vi skriver 2007 och "Resident evil: Extinction" får premiär, känns det trist att konstatera att första filmen var undantaget, för den tredje upplagan följer tvåans adrenalinsönderpumpade mönster nästan till punkt och pricka.

Milla Jovovich, vars karaktär Alice är den genmodifierade länken mellan mänskligheten och de "T-virus"-infekterade zombiesarna, gör sitt bästa för att hålla liv i tillställningen, där ett sällskap överlevande åker runt i Nevadas öken på jakt efter en fristad, men manuset är för oengagerat och korkat för att man ska orka bry sig. Oded Fehr, mest känd för sin fina tolkning av terroristen Farik i tv-serien "Sleeper cell", repriserar sin roll som ex-militär från förra filmen, men inte heller han orkar sprida något ljus i mörkret.

Men bryr man sig om handlingen då? Är inte syftet med den här typen av filmer att tonåriga killar ska få dregla över Milla Jovovichs långa ben och krama sin dejts hand när zombiearmén gör ännu en bloddrypande attack mot en stadigt minskande skara överlevare? Jo kanske, men åtminstone det senare görs heller inte med särskilt stor uppfinningsrikedom, och när zombiehundarna gör entré för tredje filmen i rad känns det som att det sker till tonerna av en unison biosalongssuck.
"Resident evil: Extinction" sägs vara den avslutande delen i en trilogi. Med tanke på att slutet är minst lika öppet som i ettan och tvåan, håller jag det för föga troligt så länge kidsen dyker upp på biopalatsen.

Oengagerat och korkat manus

När "Resident evil" kom för fem år sedan var den åtminstone för mig en positiv överraskning. Inom "datorspel blir spelfilm"-genren stod den sig väl och innehöll inte bara drösvis med zombies utan även viss smartness och charm.