Ödesfråga i experimentell språkdräkt

Åsa Maria Krafts poetiska arbete är unikt bland samtidens författare i vårt land. Frågan är om vi inte måste söka oss till excentriska språkexperiment framvuxna under femtio- och sextiotalen för att tangera något av den obändiga kraft och idérikedom hon besitter.

Höstens bok (befriad från genrebeteckning) Permafrostens avtagande förstärker bilden av Krafts ambitioner att bryta sönder befintliga föreställningar för att av skärvorna i sina händer bygga upp en parallellvärld till den gängse.
Fascinationen för kvinnan (det kvinnliga), för teknik och tekniska konstruktioner, men även populärkulturens sångtexter, detta och mycket mer, används och återanvänds i språkbyggen som i snittlager av mikrovärldar byggs ihop till språkliga galaxer.

Leken är naturligtvis allvarlig men för den skull aldrig anklagande. När Condolezza Rice får ordet framstår aningslösheten oförblommerad. I en handvändning framstår utrikesministern i världens mäktigaste land som en sorgesam liten flicka när hon med tomgångsretorik deklamerar:

Vi kan aldrig veta något
vi aldrig kan veta
om det utspridda uranet
inte vetenskapligt bevisats
döda förrän det dödat -
alltså långt efteråt
vore det rent löjeväckande
att anklaga oss för vad då? -
fördröjt folkmord

Åsa Maria Krafts partsinlaga beträffande miljöhoten kan ses som ett i samtiden uppfört ödesdrama med antik förebild. De formella inslagen finns här med körer och motläsningar i en historia som är känd av läsaren men inte alltid av de medagerande; hybris och nemesis likaså, för att inte tala om den tragiska ironin.

Det är lätt att imponeras av poetens uppfinningsrikedom och det grannlaga sökandet efter fakta. Likafullt skulle språkbygget framstå som ett skrytbygge om det inte beboddes av den över allt annat stående vördnaden för livet; det hotade livet.
Patetiken går att finna men hålls i strama tyglar. Kraft skriver: "vilken riktning, det enda, med sin skräckglans i världens film?"