Obehagliga och livsviktiga frågor

Den här filmen har vi redan sett, men ändå inte. År 2004 kom "Hotel Rwanda", där flyktingar från det rwandiska folkmordet fann en fristad på ett hotell, åtminstone tillfälligt under FN-beskydd, medan slakten därutanför gjorde huvudstaden Kigalis gator kletiga av blod. Den här berättelsen utspelar sig i samma stad men i ett annat kvarter, på en katolsk skola.
Det är en berättelse som är värd att upprepas och som handlar lika mycket om hur lätt etniska motsättningar kan urarta till slakt som hur impotent omvärlden är när det gäller att stoppa slakten. Då - Rwanda. Nu - Darfur. Eller valfri annan konflikthärd.

"Shooting dogs" har en rå, avskalad kvalitet som "Hotel Rwanda" saknade. Den har också två starka huvudkaraktärer . Hugh Dancys ("Black hawk down") kärleksfullt kristna naivitet skär som en solstråle i mörkret och reflekteras mot den makalöse John Hurts lugna, luttrade pondus. Om jag någonsin hamnar i en allvarlig kris vill jag ha John Hurt bredvid mig. Den tredje huvudkaraktären, Susan Nalwogas unga tsutsikvinna, blir tyvärr desto mer oklar och vag.

Det här är en film som sätter både hjärta och hjärna i rörelse. Dess svar är få men dess frågor precisa, många och obehagliga. Tungt bevakade bussar evakuerar européerna - den vite mannens reservutgång - men lämnar lokalbefolkningen, måltavlorna för folkmordet, kvar. Vad hade jag själv gjort? BBC:s reporter konstaterar att hon kunde identifiera sig med offren i Bosnien medan hon ser de döda rwandierna som identitetslösa afrikaner. Vad hade jag själv känt?
Vid ett tillfälle i "Shooting dogs" börjar jag gråta. Under resten av filmen känner jag en starkt växande ilska. Så fort ett oroligt samhälle närmar sig någon sorts stabilitet tycks det alltid komma en hord män med glasartad blick, slagord och kalasjnikovs som hatar, förstör och dödar.