Ny James Bond - men är det verkligen 007?

Två ting äro säkra: En dag ska vi dö och ungefär vart fjärde år börjar vi alla hetsa upp oss för att en ny Bondfilm är på väg.
Vi har glömt att den förra var sådär (den förra var alltid sådär), nu har filmbolag och tidningar och tv-kanaler och affischtavlor speedat upp oss och det ska faktiskt bli grymt spännande att se hur coola bilarna är, vilka oförglömliga one-liners som ska droppas, hur spektakulära actionscenerna blir, hur filmen är - och, framför allt, hur Bond är.
Svaren på årets frågor: Bilarna är ovanligt ocoola (hitech-langaren Q är inte med alls). One-liners finns men är inte grejen här. Actionscenerna är mycket spektakulära. Filmen är alldeles för lång och det beror på att hälften består av ett pokerparti.

Bond, däremot, är glimrande. Eller Daniel Craig är glimrande. Men är han Bond?
"Casino Royale" är något så nyskapande som en samtidsprequel. Den visar hur det gick till när Bond utförde sina två första regeringsmord och därmed blev dubbelnolla. Den förklarar dessutom hur han fick sin lätt genusinkorrekta kvinnosyn. Men den gör det i nutid.
Det är som att hela Bondhistorien skrivs om och börjar med att utplåna sig själv.

Upplägget ger en del problem: Ska vi låtsas som att "Åskbollen", "Älskade spion" och de andra aldrig funnits? Glömma "Goldfinger"? Eller ska vi kanske rentav tänka lite mindre och bara luta oss tillbaka och njuta?
För njuter gör vi redan under förtexterna, så retromoderna att det skär i hjärtat. Och än mer efter tio minuter när Bond jagar en bombman på en byggarbetsplats. Inga osynlighetsbilar eller rymdraketer, bara händer, fötter och biceps. De klättrar, hoppar, ramlar sig blodiga, studsar upp igen och allt går i ett tempo som hade gjort Snurre Sprätt åksjuk. Astmatiker i salongen famlar efter sina inhalatorer.
Bombmannen är underhuggare för ett mystiskt nätverk som tvättar pengar åt terrorister. Vägen till nätverket går genom deras plånbok. Bond tar hjälp av agentrevisorn Vesper Lynd (Eva Green förenar hetta och eld med en pondus som om hon aldrig hört ordet Bondbrud). Deras uppdrag blir att ruinera terrorbankiren Le Chiffre (en mycket ond Mads Mikkelsen) i ett pokerparti.

Tyvärr satsar Bond på att vinna inte genom knockout utan utmattning. Det där partiet tar aldrig slut. Det sänker filmen totalt, och från denna kåk-koma kan den aldrig återhämta sig.
Detta trots att Daniel Craig gör allt för att vi ska glömma tidigare Bondskådisar, ja, allt vi visste om 007. Han ersätter överklassens diskreta charm med revanschraseriet hos ett gatubarn, martinin med rent testosteron. Hans blick kan klyva atomer.
Om Bond varit snubben som vi män vill vara är Daniel Craig någon vi aldrig vill vara osams med.
Daniel Craig är glimrande. Men är han Bond?